Jag Älskar Ord - Det Gör Mig Lite Selektiv....

Jag har lärt mig att lyssna, jag menar verkligen lyssna, vara där närvarande hörandes varje ord och dess skapande mening. Oerhört givande och lärorikt, det fick mig även att inse att lyssna ordentligt är som att läsa skrivna ord. För när jag läser en bok, ett meddelande eller brev hör jag varje ord och ser det i färger där inne i skallen. Nu när jag lyssnar händer samma sak, varje ord passerar min hjärna i färg - det var så jag upptäckte att jag lärt mig lyssna.

För vanligtvis har jag hört i efterskott eftersom jag är upptagen med att hålla i det jag vill säga och då bryr jag mig egentligen inte om det som sägs, och det är oartigt, speciellt eftersom tid och ett lyssnande öra är bland det värdefullaste jag kan ge en annan person - anser jag i alla fall. 

Jag älskar ord, för mig är det färger på en palett, och jag älskar att lära mig nya ord, när jag lärt mig ett nytt ord som idiom, ja då vill jag få in det i en mening. Idiom en språklig variant, säreget - det ordet fick jag lära mig och utveckla under en fredagsmiddag hemma hos Familjen Hamberg. Men det har inte gått att använda det i en mening hittills.

Varje meddelande eller brev jag får läser jag ord för ord, närvarande, om jag inte var närvarande skulle jag inte riktigt förstå det som skrivits, om jag inte läser om det ett par gånger. Jag tar mig tiden att läsa, fundera och sedan svara, så mitt svar blir från mig och inte från en del av mig som snabbt vill vara i  fokus - som när jag tidigare ”lyssnade” i efterskott fullt upptagen med vad jag skall säga härnäst.

Jag är selektiv och lite petig i vilka jag skriver till eller blir vän med på Facebook, kanske en liten snobb men om jag inte är vän med personen i ”verkliga livet” känner jag inget behov av att ha dem som vän på Facebook - för det handlar om tid, ord och den selektiva del av mig som endast vill kommunicera med människor som har betydelse för mig, som betyder något för mig - annars får det vara - för tid att läsa, svara och lyssna är gåvor som jag inte lättsamt ger.

Konsten att Hålla Tungan Mitt i Mun...

När jag fokuserar så har jag en tendens att bita i min tunga. Så det förvånar mig inte att jag i kväll hittar en ”bitblåsa” på min tunga. Hm - vad var det som jag koncentrerade på? Jo, idag var det att riva av tapet på den byrå som jag för en tid sedan tröttnat på att ha i sovrummet då den inte var vit, och vid ett ”lightbulb moment” bestämde jag mig för att tapetsera byrån och sedan flytta den till hallen.

Väl i hallen kom jag ändå inte överens med den - så hittade jag den, där stod den i mitt materialskåp - sprayburken fylld med vit färg. Så nu river jag av bit för bit av tapeten som jag så noggrant satt upp att den kräver ”tungan mitt i mun” koncentration för att göra i ordning - för superkalaset - spraymålning!!!!

Så nu när jag vet att blåsan finns på min tunga kan jag inte låta bli att dra den över mina tänder fram och tillbaka, fram och tillbaka och det hjälper inte blåsan om jag säger så, den ömmar än mer.

Men så kom jag på att det var en liten ”metafor” för en del stunder i livet, saker som ömmar som man helst vill glömma, inte tänka på, eller bara låta bero - så är du där i alla fall och drar tungan över tänderna.  Så som det är svårt att undvika att återgå till konversationer man haft, situationer man befunnit sig i som var jobbiga - hjärta smärta jobbiga.” Vad sa han, vad menade han?” Ja, ni förstår.

Utöver blåsan på tungan har mitt huvud cirkulerats med den metaforiska blåsan, av det där ”adjö:te”, den där konversationen om hur ärlighet uppskattas i en relation men den inte bärs upp av den ena partnern som svor att han kände att samma sak var viktig. Så står jag där, med den ömmande blåsan på tungan med förståelse för vad det var jag fokuserade på - att även fast jag kände mig lurad av en person som svor att ärlighet för honom, i en relation är/var viktigt och han bevisade att så inte var fallet, alla de där månaderna sedan - så kommer jag fortsätta att tro.

För det lenar mer än det smärtar i längden. I morgon, ja då är det dags för spray målning och jag är säker på att blåsan kommer att kvarstå! 

Två Polare på Bänken Bredvid...

I dag råkade jag få ta del av en konversation mellan två polare. Jag satt och njöt i solen och de satt vid bänken bredvid. De pratade om tjejer, de var i 20 - års åldern. Samtalet rörde sig om tjejer och om sex.

De gav mig en insikt i något jag funderat över till och från. 

När jag väljer att bli intim med en man innebär det så mycket mer än själva akten, det innebär att jag delar med mig av något som betyder mycket för mig. Jag skulle inte kunna öppna upp mig och släppa någon så nära inpå mig om han inte betydde något för mig,  betydde mycket för mig, det är mitt innersta som han får ta del av. Inget jag lättsinnigt går in i.

Killarna på bänken bredvid, polarna, tyckte att det var besvärligt att tjejerna blev så efterhängsna efter de varit intima. Att de var jobbiga som ringde och ”tjatade”, att de inte fatta vinken , att tjejerna inte fatta att de inte ville ha dem - eftersom de ignorerade tjejerna. Att sex var sex inget mer, ingen kärleksförklaring.

Hm, tänkte jag, jag har varit med i liknande situationer som killarna satt och klagade på, även jag har trott att jag var i en relation då vi varit intim. Att han måste tycka att jag var betydelsefull för honom, eftersom han var det för mig. Det kunde ta lång tid för mig innan jag fattade att jag inte var önskad - att det inte skulle bli något av vår ”relation” det är allt mer förnedrande.

Närhet är viktigt för mig, jag tycker om närhet, kramar, handen i min, en arm runt min rygg, ett huvud mot min axel eller en hand på mitt lår. Intima relationer är också av vikt - men när jag satt där och hörde dessa två polare lärde jag mig något - även fast de män jag eventuellt möter inte är så långt från polarna, och att i framtiden kommer jag att vara allt mer aktsam med mig själv - så jag inte missförstår, tolkar fel.

Att jag inte tror att det innebär kärlek bara för att vi varit intim - nu håller jag på mig än mer, tänk vad jag kan lära mig av två killar ca 20 år yngre än mig - livet är ett konstant lärande. Men visst svider det att veta att jag lurat mig själv, trott att det varit närhet, förälskelse  kanske kärlek, när det jag fyllde var ett behov!

Dans, Boogie Woogie och lomhördhet

Jag har en dov hörsel, var och titta när de andra dansar Boogie Woogie och ett levande band spelade och ja, det är bland annat trumpeter och volymen var glad, inte visste jag att min hörsel blev så påverkad med det var det värt, jag fick en massa god energi.

Tittade även in där det dansades Burleskt, det som även jag testade och gillade, blir alltid inspirerad och det känns liksom gott i höfterna.

Jag känner inte en kotte där, men välkommen känner jag mig, jag står nu längst fram på listan på Lindy Hop - kom med en gång som reserv men då kom beskedet lite snävt i tid. Men jag är nära, nära så kanske är det dags att leta reda på dansskor och få fram min 1940-tals stass - yaaayyyy!!

Hm, undra om jag kommer att höra våra medlemmar i morgon, lomhörd, är det det jag är? Vad sa du va, va hallå?

Vänta där tills jag kom fram...

Det lustiga är att det tar tid att komma hit, och kanske är det dumt att jag förväntar mig att du skall stå där och vänta på mig med öppna armar, att du står där när jag kommer fram.  Men jag gjorde, gör det, men du kanske inte är redo själv - jag önskar bara att jag visste att du fanns där, jag kan vänta en stund.

Men så är inte livet, inget är klart, inget är synligt och jag kan aldrig veta vad som kommer i morgon, om ens i nästa stund, Det enda som jag har är denna stund, just nu - men det är klart att jag tänker lite längre fram, dagdrömmer och önskar en varm framtid, en kärleksfull framtid.

Jag har lärt mig av mitt liv levt hit att jag aldrig riktigt kan veta - men att det är helt ok, att jag klarar ta hand om det som kommer och att det kommer att bli bra. Jag har tagit hand om tunga saker tidigare i mitt liv som hjälpt bygga upp den styrka jag har idag. Fast klart i bland tappar jag perspektivet, kan inte riktigt sortera - men även det löser sig till sist.

Så stiger jag ut genom portdörren och drar kragen närmre halsen och på med vantar, jag svänger till höger och finner en där, en person som väntat på mig, väntat tills jag kommer ut - hon heter Astrid, min grannes underbara hund, med blinkande halsband mot sin silvergråa päls, jag får några pussar från hennes nos på min kind och en haka att klappa tills hon följer sin matte in genom deras dörr - för kanske väntade hon inte på mig, men sak samma kändes det så för mig!

Kanske måste jag specificera vem jag önskade stod väntandes när jag kommit fram - så det inte blir en liten gråpälsar ängel med rödblinkande halsband och fuktig nos!

Fast klart Astrids ”famn” är bättre än ingen alls - för effekten blir den samma, stort leende och en skuttande gång.

Fast...jag står här nu och väntar på dig med öppen famn  - vem du nu än är, så finns jag här.

Jag sa Nej tack OK!!!!

Det här med att finna en person att dela framtiden med är inte så lätt, men jag känner att jag är nöjd med den Marie jag är idag, riktigt glad i mig är jag, men det har tagit ett gediget och i bland ett väldigt tröttsamt arbete, men jag har haft oerhört bra hjälp, men arbetet har jag gjort själv!

Så när tåget lämnade Mölndals station och jag började plocka i hop mig reser sig herren bakom mig och frågar om han får bjuda på ett glas vin. Jag hade inte pratat med honom eller ens bytt en blick med honom tills jag hade ställt mig upp. 

”Nej tack sa jag”

”Varför?”

”För jag vill hem”

”Har du en pojkvän?”

”Nej”

”Men då kan du följa med och låta mig bjuda på ett glas vin”

”Nej tack, jag skall hem”

”Men du har ju ingen som väntar på dig hemma!”

”Det är min sak, och jag vill inte ta ett glas vin med dig, jag känner dig inte, men mest för jag vill hem!”

”Men jag bjuder”

”OK - jag har sagt nej ett antal gånger, jag vill hem och det får du respektera för vad jag gör med min tid är min sak!”

”Är du en sådan som tycker om tjejer?”

Här hoppar jag av tåget då det precis stannat, går med bestämda steg mot Taxin och när jag ser chauffören hoppar jag nästan i hans famn, jag har inte tittat bakåt, jag har inte lyssnat, men glad var jag när jag satt i Taxin på väg hem och såg mannen i Taxikön pratades med en tjej som stod och skakade på huvudet.

Jag antar att även hon sa nej!

Jag tror att det var för att jag är trygg och stark i mig att jag kan säga ett enkelt nej utan att ursäkta mig - jayyy till mig!!!

Så i önskan att träffa någon att träffa en partner kan jag säga nej, jag vet mitt egna värde (inte samma sak som stort ego vill jag poängtera) så här valde jag som sagt att säga nej, men nästa gång någon frågar mig kanske jag säger ja!!! Om det känns rätt mig!!

Vandra i Skogen...

I tanken så är jag fri, inget stoppar mig där, och fantasin har alltid varit oändlig, vilket har hjälpt mig i dag, för när jag inget annat kunde göra spenderade jag den traskandes i en sommar skog.

En skog där tystnaden gör ont i öronen, där jag kan höra hur tallarna knakar på sitt brummande sätt som känns ända in i ryggraden. Humlor som surrar förbi, doften av bark, mossa och lav. Sången av fågel och knackande av hackspätt. Där sätter jag mig på min favorit sten och bara sitter i timmar, eller tills jag somnar där i min röda soffa fast sittandes i min skog.

Så vaknar jag till ljudet av vinden i de få blad som finns på trädet utanför mitt fönster, hör passerade röster som smyger in som en röktlukt av ljuvligaste ceder. Jag är varm, öm och trött så jag stannar där jag är och fortsätter låta min fantasi bära mig i väg, fast jag har ont...jag vet ju att det går över, även fast det inte känns så nu.

Jag hoppar ner från stenen, viker av från stigen och fortsätter ut på sommarängen, lägger mig på det tjocka gräset bland smörblommor, blåklockor och poppy! Solen smeker mig varm och vinden tvinner mitt hår.

Min Färg

Innan....

Efter...

Försök att ge en ordentlig färg bild, men det var svårt...

I dag började jag dagen på det bästa sätt som man kan. Med ett besök hos älskade Camilla, hon fixade i ordning mitt hår som bara hon kan. Jag säger alltid att hon ger mig MIN färg, vissa har rättat mig med att säga att det inte är min naturliga färg, men jag fnyser genom näsan och säger - jag säger att Camilla ger mig min färg inte att det är min naturliga färg. Fast det är klart, det är kanske bara Camilla och jag som förstår vad vi menar med MIN färg och det är helt okej, för det andra är ju rätt det också!!!

Olikt mina medmänniskor så har det här med stormen gått mig helt förbi, igår kväll blåste det en hel del och idag, men inte så att jag skulle bli orolig eller rädd av blåsten. Just nu hörs inget utanför mitt fönster, i går däremot stod det och slog och lät som bara den.

Det finns säkerligen ställen som har fått den största delen av stormen och att jag inte känner av den är också för att mitt hus säkerligen inte är lika utsatt som andras.

Så skall snart lägga mig och sova, hoppas det regnar för att somna till regn tycker jag om.

Det Kan Aldrig bli 100 % och Tur är Väl Det!

Att hitta någon att dela livet med tycks näst intill omöjligt, jag träffar någon, det tycks gå bra, det känns bra men sedan drar de sig tillbaka, de vet inte vad det är ”men något fattas” jag är inte glad i det, för det är svårt att veta, känna vad som gäller egentligen - fast det är ju ganska glasklart, de vill inte fortsätta träffa mig.

Jag upplever det som jag sitter ”fast” någonstans mitt i mellan, jag har inga barn, det betyder (tycks det som) att ensamstående fäder inte ”är för mig”, ironiskt nog, ensamstående pappor tycks föredra ensamstående mammor, så egentligen borde det inte finnas ensamstående föräldrar över huvudtaget!!

Men, ok, jag har inte barn, det är sant, inte av vilja utan det blev bara så. Det innebär INTE att jag inte kan förstå vad det kan innebära, med tid, stress och alltid känna att man inte räcker till alla gånger. Men, var är skillnaden? Om de träffar en ensamstående mor, har inte de lite extra med sig rent tids och ”få ihop det mässigt?” Om de kan få i hop det ser jag inte varför det skulle vara svårare med mig.

Inte mitt problem egentligen, jag kan inte tvinga någon att välja mig och saknas det där, jag då får de vandra vidare hur ledsen jag än blir, för jag är värld en man som tycker att jag har det där, att jag har de bitar som behövs.

Hjärtat råder ingen över och när hjärtat känner för någon, så känner den något. 

Jag har inget mot om den jag möter har barn, jag har inga problem med att passa in, det finns stunder jag behöver vara ensam och detta skulle ge mig naturliga sådana stunder till en början. Men, det är förbi för denna gång, men i framtiden känner jag att min tolerans för ”du förstår inte för att du inte har barn” har minskat. Jag har all respekt för att andra känner så, att jag inte vet hur det är, men...

I all ärlighet - ni som har barn vet inte hur det känns att vara en kvinna i 43 år åldern utan barn, att hela tiden få frågan varför jag inte har barn. I ärlighetens namn tycker jag att en gemensam förståelse för varandras erfarenheter och att det alltid finns en punkt där vi kan förstå varandra, oavsett om vi är förälder eller inte, finns.

Klart, jag vill att mannen skall tycka att jag har det som passar in med hans liv, att det mesta stämmer, för hundra procent kan det aldrig bli - oavsett hur mycket man tror det möjligt och tur äv väl det för 100 % ger inget rum för utveckling!

Så tänker jag!

Hallå Herr Blund?!

Blä på mig!!!!!

Det skall bli spännande att se hur det blir i natt. I går kväll vid den här tiden var jag lika trött som nu, så där trött att jag mår illa. Men så gör jag mig i ordning, kryper ner i min underbara säng, läser ett par sidor i min underbara bok, släcker lampan andas ut och....

Inget, inget händer, jag försöker slappna av, tänka på inget, bara vara, känna de mjuka underbara sängkläderna...men nej, jag somnade inte innan entalen började visa sig på klockan som jag försökte att inte titta på.

Nu sitter jag här, så trött så jag mår illa, känner mig nästan febrig, i kväll när jag lägger mig skall jag lura mig själv, jag skall inte läsa utan släcka lampan på en gång och lyssna på min ”saga” för tryggheten och se om det hjälper.

Har till och med tagit till knepet från när jag var liten och sover nu med en frotté handduk på min kudde, och när jag vaknar är min ena ansiktshalva prickig från frottén. Jag hade en ”snuttefilt” i frotté när jag var liten, brukade ha den i handen, och tumme och pekfingret liksom gick i cirklar på frottén. Det var trygghet - och den känslan och frottén hör fortfarande ihop för mig - alla medel är tillåtna tänker jag!

Sov inte middag när jag kom hem vilket är bra - inte för att det skulle göra större skillnad skulle jag tro!

God Natt - är förhoppningen!

Elefant på Rullskridskor

Ibland misstänker jag att min granne är en elefant, eventuellt en osynlig elefant eftersom det är sällan jag ser honom. Men jag hör honom varje dag, varje kväll, ljuden från grannen ovan är som om han klättrar upp på en stege och kastar, med kraft, möblemang i golvet, mitt tak. Det brakar och dras, samt han rullar runt på sin kontros stol fram och tillbaka över golvet – en osynlig elefant med rullskridskor!

Han är en försiktig man och värre grannar kan man ha, exemplen på det finns på gården. Men han när min nyfikenhet vad gör han för att ge ifrån sig dem ljuden? Hur många gånger per dag kan han möblera om? Han är en man med rutiner, varje dag vid 17.00 kommer studsmattan fram, han spenderar en halvtimme på den, låter som en gnisslande madrass/säng, varje lördag förmiddag städar han, han kommer och går från/till sin lägenhet vid nästan, samma tid varje dag.

Påminner min om min mycket goda vän Axel i Australien, han ville följa samma rutin varje dag och jag fick justera mitt tänk för att passa in i hans värld – och det var helt okej för mig, tog inte så mycket och det bjöd på en underlig stabilitet – en stabilitet som hjälpte mig med mina studier och slutliga examen!

Fast en stor skillnad finns, det lät aldrig som om Axel kastade och drog runt på möblemang och jag kunde gå hem till mig om det blev för mycket repetitioner av en speciell rutin!

Jag kommer inte att gå upp och i fråga sätta min osynliga elefant till granne om vad han gör för att få fram dem ljud som kommer från hans lägenhet – för jag vet att jag kunde ha haft grannen med dem otäcka hundarna i min trappuppgång, vars hundar skäller och vars ägare super till och festar varje helg – då har jag mycket hellre min osynliga elefant!



Jag är så Less...

Okej! Nu har jag provat på ”pepp talk” framför spegeln utan större framgång, fastnade med blicken på mina röda kinder och glassiga ögon, så lutade jag huvudet till höger med pekfingret vilandes på hakan - har jag början till förkylning igen? 

Är fasligt trött, lätt irriterad över små, små saker, fast för mig så känns de oerhört stora i just den sekunden det sker, det passerar snabbt vilket är bra. Arbetar på att bli på bättre humör, få tillbaka hoppet igen.

Kanske är det något i luften för min favorit bloggerska känner sig visst också lite nere, det gör i alla fall så jag känner att jag inte är så fasligt underlig.

Men, är less...

Utan Gnista är Tråkigt Skall Ni Veta!

Det finns gränser på hur länge jag kan gå runt utan livsgnistan – för det är tråkigt utan den, det känns tungt utan den, så där tungt att jag misstänker att någon kommit in i mitt hem under natten och lagt in en blysula i alla mina skor, och tofflor. Benen har en förmåga att komma efter.

Har ibland lyckats vända denna oglada känsla genom att le, le ända upp i ögonen, men det har inte fungerat. Jag är lite tjurskallig måste jag säga!!

Så jag provade lite ”retail therapy” och visst, det kändes bra för stunden, jag fick köpt en sak som jag sökt under en längre tid och till ett bra pris. Sedan har jag funderat på om jag vid tillfälle skall införskaffa mitt första läppstift? Vilken färg – men det ledde mig till gula tänder och eventuellt prov av ”vitare tänder” produkter från Apoteket.

Glädjen jag fick av att prova smink, lära mig att måla eye-liner etc. Den glädjen och lusten har gömt sig under sängen – bland dammråttorna, men det är sådant som kan hända då och då.

Tänkte sedan att jag ger mig ut på nätdejting igen – men efter två dagar och en stark känsla av att jag inte borde eller skall vara där avslutar jag medlemskapet och ber om återbetalning. Det kändes helt fel i hela kroppen och då skall man följa sin inre röst tycker jag.

I helgen gömde jag mig, fredagsmiddagen hos underbara familjen Hamberg avstods för att jag var så nere och tung – men jag anar att jag skulle dragit nytta av att gå och umgåtts med människor som betyder mycket, precis som man skall göra – men jag låg i stället långt, långt ner i soffan under en flit tittandes på ”New Girl” på Netflix.

För visst finns det gränser för hur länge jag kan gå runt och vara nere och utan gnista, ja, det är oerhört tomt utan Olivia och Azalea och jag saknar dem så otroligt mycket, lägenheten känns kallare. Inga små marsipantassar att hålla om. Det känns även ensamt.

Målning av: Claude Monet

Är Det integritet?

Jag har aldrig upplevt detta, att livet känns färglöst, grått, som om min omgivnings färg har blivit urvattnad. Jag vet att detta säkerligen går över, men att färgen försvinner är nytt. Lägenheten känns tom och kall, upplever det som om töserna fortfarande finns här, väntar på att Azalea skall komma och hoppa upp till mig på sängen och sova hos mig.

Men det är tyst, men foten går fortfarande in genom dörren först för att parera en Olivia som alltid vill sticka ut i trappuppgången. Jag tar med mig ett glas iskallt vatten men det får jag ha i fred - ingen Azalea som lapar upp nästan hälften av glaset.

Oroar mig över Olivia som är reserverad, hon är inte lika tuff som Azalea - men jag måste släppa taget. Men, jag funderar fortfarande på att ringa för att höra om jag kan få tillbaka dem - handen som hållit mobilen har varit på väg att trycka ”send” för att skicka ut numret till Lindamarie. Men...

Valet var/är rätt, i längden så hade det blivit än tyngre, men det är tomt och kallt här hemma.

Fortsätter att trycka undan alla tunga tankar, klart det ligger och finns under huden, men jag tillåter mig inte att släppa in dem. Jag vill inte gråta på jobbet, jag vill inte ha jobbet i mitt privat liv, på det måste det bli ett slut - de har fått veta för mycket. Nu bestämmer jag.

Det som kommit de senaste veckorna är en stark känsla av att säga ”Nej”, att välja vem jag berättar vad till, det är inte alla som jag vill bjuda in i mitt liv på samma sätt som det en gång var. Jag bestämmer över mitt liv och vilka jag vill ha i det.

Solrosen kallar det integritet - nytt för mig, något jag länge, länge önskat.

Är inte lika öppen längre, det har vuxit fram inom mig under semestern, jag håller mer för mig själv, för min skull, för min själ och min framtid.

En riktig dysterkvist är jag - men jag hoppas av hela mitt hjärta att töserna får ett bra liv och att de vänjer sig med sin nya familj - och visst, jag har sagt till att om det blir problem med Olivia att höra av sig.

Jag älskar mina töser så är det - får ta och öppna lite färgtuber i morgon och börja måla lite färg på min vardag, men jag saknar dem....

Hej Då Älskade Olivia och Azalea....Ni får det bra...

Det är det jävligaste jag gjort på länge, jag var och är så ledsen att jag mår illa och att äta är inget jag gillar direkt. Det har varit gråt mest hela dagarna, fast på jobbet är det mest att bita mig i läppen och ignorera den som cirkulerar inom mig. 

Mina älsklingar bor inte längre hos mig, i över ett år har jag kört på fast allergin bara blev svårare att knuffa undan med medicin.

Men så satte jag in en annons på en kattsida och bestämde att lämna det åt ödet.

Det gick en vecka, sedan en till och en till så när jag började slappna av för att universum bevisligen önskade att jag skulle få ha dem kvar...fick jag ett mail från Lindamarie.

Vi kom överens om att de kunde komma och hälsa på i lördags, Olivia, min lilla försiktiga Olivia var fram och hälsade på dottern, satte tassarna på hennes knän och nosen upp mot hennes ansikte. Det kände jag som en fingervisning, när Azalea sedan var fram och strosade runt så kände jag att säger dem att de gärna tar mot dem, ja, då får det blir så.

De ville, jag spenderade resten av lördagen för att tänka över det, universum hade visat vägen - skulle jag lyssna fast det gjorde fysiskt oerhört ont? På söndagen skickade jag ett sms till Lindamarie att det skulle vara ok för mig att töserna flyttade till dem.

Jag blev än lugnare av att de tog ett tag innan hon svarade, de hade suttit ner och pratat om den och vad det verkligen skulle innebära och kommit överens att de visste vad som skulle behövas av dem för ett bra hem för töserna. Att Lindamarie sedan sa att ju mer saker de kunde få med sig här ifrån desto bättre - hon tänkte på töserna.

Så kom måndag, på jobbet gick jag mest och fokuserade på andningen, knuffade undan vad jag var på väg att göra. Men när jag satt på spårvagnen hem kunde jag inte hålla tillbaka och när jag väl kom hem och töserna mötte vid dörren skrek hela kroppen och tanken som jag ignorerat hela dagen - att ringa och säga att jag ångrat mig blev otroligt stark.

Jag for som en blixt runt och plockade ihop deras saker, skruva ner klätterträdet, alla leksaker och stamtavlor som hör till dem i en påse.

Så ringde det på dörren och jag sprang och satte in Azalea och Olivia i transportburen och bad dem ta dem på en gång och komma tillbaka för de andra sakerna sedan. Hon hade sin lätt autistiska som med sig och jag var rädd att han skulle tycka att jag var otäck, men Lindamarie hade förberett honom och jag sa att jag var bara ledsen.

Han sa att de kommer att få det bra hemma hos dem att han skulle ta hand om dem.

När de gott, dörren var stängd och de var borta bröt jag ihop.

Jag ringde den person man ringer när man är som mest ledsen - men där var det frågan mest om pengar, ”om jag fått betalt eftersom de är raskatter och du skulle inte köpt en till som du gjorde de är ju katter och det blir nog bra, du spar pengar och hur är den med skuldsaneringsansökningar?” Hon menade väl, det är det sätt hon kan...det var jag som ringde fel.

För det här är det jävligaste jag gjort och jag känner mig så jävla ensam. De har det bra, de är hos en familj som haft Birmor, de är en familj vars mamma är uppvuxen med katter, där varje familjemedlem har katt. De har råd att ta riktigt bra hand om dem och behöver inte oroa sig för att inte ha självrisken om de behöver till veterinär. Men lite hjälper det när jag mår illa av ledsamhet, när det hela tiden saknas något när jag kommer hem, då hemmet känns kallare och sängen tommare.

Kan universum skicka min väg en person som jag håller kär? Kan jag få lite hjälp måntro?

Just nu sörjer jag, och på jobbet tror chefen sin sak om mitt ”sätt”, men jag känner så detta är min sak att ta hand om på det sätt jag kan, jag väljer till vilka jag vill prata och tar jag inte upp det med någon så betyder det helt enkelt att jag inte vill prata om det - jag vet, en ny situation från någon som pratar om allt.

Just nu känns livet oerhört kallt.

Smarthet Vs Känslorna...

Hjärnan är smart, det förstår jag, men känslorna är starkare, så även fast hjärnan är den smartare är känslorna de som segrar, hur mycket jag än försöker, hur mycket kraft jag än förbrukar så vinner känslorna och jag är en känslomänniska, men det vore skönt att slippa lite av den delen ibland.

Fast det är klart, som känslomänniska så upplever jag mycket och känner av mer, och det behövs ibland, för att komma vidare.

Men jag hade hittat rätt kände jag, men det kanske inte var så det skulle vara, men känslorna säger något helt annat – och för ögonblicket är jag och känslorna inne i en seg strid och jag misstänker att känslorna kommer att vinna – det kan jag ju veta eftersom känslorna är jag. Smartheten, hon glider liksom med och petar mig på rätt bana igen – Gud vad irriterande att ha en sådan del av personligheten också.

Tänk dig det värsta du kan just nu (och då menar jag inte jämfört med allt annat i världen, utan i mitt egna lilla universum), det har redan hänt. Känslorna inom dig säger något helt annat och jag SKA lita på mina känslor, men jag är rädd att de är fel, önskan är ju också något som kan störa.

Jag hade hittat hem, men nu står jag ute på farstutrappen med väskan på axeln och läppen vid knäna. Hur kommer detta sig?! Vad handlar det om?! Jag känner mig totalt i kaos fast jag är i ett ”jag vill verkligen inte ha detta kaos så jag provar att ignorera det” läge och den striden tar krafter och får mig att må illa.

Så är det, det där med den faktiska sjukan, förkylningssjukan, den där långdragna, sega och så tråkiga förkylningen – men jag har faktiskt tagit mig till jobbet varje dag denna vecka, det är starkt av mig personligen. Klapp på axeln till mig. Jag har utvecklat en massa nya saker inom mig som gör mig jätte glad, för det har tagit tid.

Just nu känner jag mig bara lite ur balans, men jag får ta känslorna i handen och lyssna på hjärnan – det kommer att bli bra! Magic Happens!!

Projekt, Hopp och Drömmar är ett Måste för Mig...

Jag behöver projekt, hopp och drömmar. För om de inte finns där, projekten, hoppen och drömmarna, känns livet så grått. I lördags, i går, fick jag för mig att möblera om. Jag drog runt mina möbler, flyttade runt allt förutom bokhyllan, och är nöjd.

Ja, förutom sovrummet då mitt sängbord blivit ett TV bord.

Farmors fåtölj står nu i sovrummet, och jag älskar verkligen den fåtöljen men det stör mitt lugn att den står där, och även fast jag verkligen försökt hitta en plats för den har jag misslyckats och kommit fram till att jag skall bära upp den till vinden, för jag kan alltid ta ner den igen, precis som byrån som jag vill bära upp - men den måste jag ha hjälp med.

Jag skall ta mod till mig och gå och fråga Harrys husse om han kan hjälpa mig bära upp fåtöljen, eftersom han tidigare erbjudit mig hjälp att bära upp skrivbordet - utmaning, en utmaning att växa!

Sedan undrar jag hur det kommer sig att jag alltid, oftast, har det stökigt, rörigt hos mig? Speciellt köket som är som en soptipp av disk och annat som pennor, korsord, paket med flingor som är tomma och mat som är gammal och på väg till soptunnan.

Varför?!

Mitt projekt med att sköta om mitt hem fortsätter, hoppet och drömmen om att när det gäller kärlek kommer det att lösa sig till det jag önskar, om jag bara litar på det och släpper taget - känna mig fri att ta in det som kommer min väg. Även fast det är lite otäckt.

Just nu skall jag vila lite innan jag tar tag i fåtöljen!

Guidad Tour medans Huset är Rent

Sovrummet

Min eget gjorda "pigtittare" alltid önskat mig en sådan,

Tre klänningar som jag tycker om och skall minsann använda,

vardagsrummet, lakan på soffan då solen bleker så mitt på dagen,

en annan vy,

från ett annat håll,

se ni att det blekts på armstödet!

Min lilla tavel installation,

Farmord fåtölj,

ut mot hallen...

inte stor med funktionerlig,

Slut på Sömnlösa Nätter

Ett par nätter utan sömn gör livet väl segt, så i kväll, jag skall snart krypa ner i sängen och hoppas på en god natts sömn.

För att göra så att jag har de bästa förutsättningarna så har jag nu snurrat runt min säng ett par varv för att ha huvudet mot rätt vädersträck, men, jag är nu tillbaka där jag började. Jag vill ha det så, jag ligger med huvudet åt syd-väst det tycks som jag trivs bäst så och att mina sömnlösa nätter inget har med huvudets riktning att göra.

Ett par nätter utan sömn skall nu vara slut, nu går jag och lägger mig och läser och tar sömn på det!

God Natt!

Jag Överlever det Här....Tänker jag Idag

Jag överlever det,så har jag gått och sagt till mig själv, det började för någon månad sedan och jag går fortfarande runt och säger, jag överlever det här, som en påminnelse om att jag har överlevt värre. Även fast i stunden som det händer, det som är jobbigt, ja då känns det värst och som om det inte går att överleva.

Det kan vara rätt bagatell artade saker som händer, som när jag var som mest aktiv i min nätdejting, när jag fick ett nej, att de inte vill se mig igen, ja då kändes det som jag inte kommer att gå igenom det hel, att jag kommer att vara ensam för resten av livet, sorgen. Och så var jag på det igen så hände samma sak, om och om.

Jag överlevde det!

Men när det gäller ”nej tack” med dejtingen så lämnade det lite ärr, det tog ett slag att lappa ihop och komma igen. Efter det med Patrik så hade och har jag svårt att lita på mina egna känslor. På det jag lutat mig på, att jag brukar kunna läsa av situationer väl, den förmågan förrådde mig när det gäller honom, sedan dess är jag misstänksam.

Men en sak har jag lärt mig med alla upp och ner med dejtingen, jag kommer igen, jag lär mig vad som är bra för MIG, att det måste kännas rätt och inte att jag upplever att det är rätt för att jag vill så gärna.

Jag är dock misstänksam, men just nu är jag öppen för att ge tid, att vänta in, se vart hän det bär när jag släpper taget även fast jag är rädd. Och jag vacklar för det där med känslor är banne mig inte lätt!

Jag är rädd, men jag överlever det, jag släpper taget fast jag vill hålla hårt och desperat, men jag släpper taget och låter det vara.

Saken är den att jag lever på känslan - och jag överlever det!

Vandring och Skatebordsdag!

Jag känner att det är alltid något nytt som gör att jag blir än mer glad över att jag bor där jag bor, det kan vara små saker, oanade saker och familjära saker som ses med nya ögon. I går eftermiddag gick jag ut och gick en sväng. När jag kom till Marinplan hörde jag pumpande musik och jag funderade på om det var ett band som spelade på Marmelad eller var det bara Tappas returagnen som spelade hög musik?!

Fortsatte min tänkta väg men när jag kom fram bakom Kungsladugårdskolan tog nyfikenheten överhand och jag svängde ner mot Plaskis. 

Där snubblade jag på en skateboard tävling, bassängen var tömd och i den fanns åter igen lite olika gupp och hinder att använda sig av. Musiken spelade, solen sken, det var varmt och det fanns generationer av skateboardåkare, de som var med när det började, de som var med när det kom igen och de som är med nu när det kommit, kommit igen så att säga.

Små killarna och tjejerna åkte på sidan om poolen och försökte härma de äldre, domare satt på stolar liknande de som tennisdomare har, eller vid simning. De som styrde musiken satt under ett eget gjort solskydd, det var välbehövligt!!

Runt om satt vi och tittade, kanske Kungsladugårdsbor, Majornabo och andra från resterande av Göteborg, det starkaste som dracks var coca cola. Polisen var där men de hade inget att göra och inte hade de behövt känna någon oro heller då alla åldrar var representerade och det får mig att kanske, lite dumt, anta att bråk inte fanns i tanken - det var sporten som var det primära!

Jag stannade kvar ett slag.

Sedan vandrade jag hem längst Stilla gatan och råkade på en liten Ragdoll kattunge som var ute och gick för första gången i en sele. Vid grönsaksodlingen arbetades det med rensning och en viss skörd, människor stannade till för att prata och fråga för att sedan gå vidare i lördags eftermiddagens sol.

Jag var varm och nöjd när jag kom hem, mitt nytvättade hår hade torkat i solen och kroppen kändes mjuk och lite loj. Det blev middag och sedan la jag mig i soffan för att läsa och må gott.

Min lördag var lugn, diskade, lagade lite mat och bara njöt i full drag, precis som jag önskade min lördag.

I dag är det söndag och i dag tvättas det - vilket behövdes, överlag en bra helg!

Saker Jag....

Jag säger stolt, ”jag blir inte äcklad av mycket” och i dag blev ”mycket” alla saker på en gång. ”Du vet vad harklingar” jag vill inte gå in närmre på detta. Snyta sig på andra sätt än att använda en näsduk och sedan kliva på spårvagnen tagandes i stången med den ”näsduk” som användes i stället för papper!

Någon som brukat mycket alkohol genom livet, så pass att det kommer ur deras porer, så det luktar surt och allmänt snuskigt. Jag brukar sluta andas genom näsan, fast jag tycker det är lika äckligt att ta in luften genom munnen.

Henna doft, det får mig att må illa, undrar om jag är allergisk mot doften. För jag har inget i mot henna i sig. Men lukten får mig som sagt att må illa och oftast slutar det i huvudvärk och tappad aptit för ett par timmar fram.

Tyg, material, som inte andas. Som gör att det känns som jag går runt i en grillpåse!

I dag tog jag mig igenom allt detta så när jag kom hem, tvättade jag händerna tills de var röda, tog en Alvedon och gick och la mig två timmar.

Nu har jag duschat och stekpåskänslan är borta!!!

Snart skall jag krypa ner i min underbara säng med mina underbara mjuka bomulls lakan som andas!!

Beslut

Det är osäkerheten inför beslut som tär, på mig i alla fall. Att väga konsekvenserna av ett beslut, hur blir det? Kommer jag att ändra mig? Hur kommer det att kännas i själen och kommer jag fortfarande anse att beslutet var nödvändigt? Tänk om det blir fel, då är det försent att korrigera - om man inte säkrar upp det!

När beslutet väl är taget så blir det oftast så att jag vilar i det, men klart att en liten oros gök flyger ut då och då, det är väl därför man är människa antar jag, för att känna och på så sätt ta del av livet fullt ut. Jag har mött människor om tar beslut och stänger dörren till det sedan, att de inte tittar tillbaka någonsin och funderar över hur det kunde ha blivit.

Kanske är det lättare? Nej, jag tror det kommer att rammal över en förr eller senare, alla de tankar och funderingar som levt långt inne i ett gömme i hjärnan. Då tar jag hellre oron när beslutet skall tas även fast det är jobbigt.

Beslut som handlar om att älska är ett skrämmande val, att välja att lita på en annan part, en part som betyder mycket, som man vill satsa på - men vägen till att satsa är kantad av besluts ångest - i alla fall för mig. Men hur kommer man vidare, kommunikation tror jag är en del i det, att man pratar om de där känslorna som bubblar inombords. Om man kan tala om det kanske det kommer fram till ett gemensamt beslut och det känns lättare, i alla fall i min hjärna, hur det är i verkligheten har jag ingen aning om, för det är otäckt att vara helt öppen och veta att man klarar av det svar man för, eller i alla fall överlever det.

Söndags filosofi kallar jag detta, vet inte riktigt vad det var som fick mig att börja fundera över beslut och beslutsångest. Vad jag tror det kommer ifrån. Kanske för att jag drömde en underlig dröm i natt - så kan det vara.

Jag beslutade att leva öppet och om en relation med en man infinner sig så skall jag försöka en ny strategi, vara öppen men med ett aning skydd. Öppen till kommunikation men inte öppen helt - för att undvika total implosion av be hel spektra av ömmande tankar!

Att Skjuta Upp Saker

Det finns en hel del saker som jag alltid skjuter upp som efter jag tagit itu med dem visade sig inte vara så jobbiga. Det gäller privat som på jobbet. Det tar liksom i mot, men när de är gjorda andas jag ut - till nästa sak kommer, för kommer gör alltid nästa sak.

Göra rent ett väldigt smutsigt kylskåp, rensa bort hår hur avloppet i dusch och handfat, vilket ger mig kvälvingar. Städa upp efter min snabb sökning på vinden, där jag drog runt allt och efter den fina hjälpen från kusin Anna, med att bära upp skrivbordet, behövde jag stuva om - eftersom jag inte kom in i vinden, för det tycks som jag alltid har saker som jag vill ha upp till förrådet.

Så i dag har jag städat och stuvat om vinden, och efter jag tagit ut de kartonger som föregående hyresgäst lämnat efter sig fick jag plats med skrivbordet och jag kom in, vilket hjälpte till då jag behövde flytta om kartonger - nu finns det plats och det är lättare att komma in - det går att komma in.

Gäller inte detta även livet?

Det finns saker i mitt liv som jag bara inte vill ta itu med, saker som jag skjuter upp, blundar för, låtsas att det inte finns där. För mig gäller det mest att släppa taget, förlåta mig själv och förstå att de känslor jag har inte är unika för mig. Men kanske för att jag känner så intensivt lägger jag krokben för mig själv?! Det tror jag är sant.

På jobbet är jag inte allt för entusiastisk, men jag har ett bra jobb, en bra trygghet som tillsammans med min lägenhet, mitt hem ger mig den grund trygghet som jag behöver.

Men någonting har hänt, jag har blivit tryggare i mig själv. Jag vilar i den jag är och tycker faktiskt om mig själv.

Jag kommer ihåg på högstadiet, jag hade flyttat till Göteborg från Gävle. Jag visste inte vad bamba var. Jag visste inte hur man skulle vara klädd för att passa in och passa in ville jag. Alla andra verkade så hemma, jag kände mig så borta. Det fanns klasskamrater som jag var avundsjuk på, som jag tyckte var vackra och trygga, en trygghet som jag så intensivt önskade.

Så, Sammanta, jag tyckte (tycker) att du var så vacker. Du verkade så harmonisk, så duktig i skolan, förstå där jag famlade omkring.

Eva-Marie, din självklarhet var något jag så intensivt önskade, även fast jag inte visste att det var just så det hette då. Din bror, din familj. Din vänskap med Cecilia. Att du var duktig i skolan. Din glädje, positiva energi.

Cecilia, din självklarhet och trygghet, så som jag såg den, din vänskap med Eva-Marie. Din familj, och att du hade en storebror. Din lättsamhet.

Anna, du betydde mycket för mig, jag är glad att jag fick lära känna dig under den korta tid som vi gick i samma klass. Jag blev ledsen när du flyttade till Stockholm, fast jag tror att det var bra för er. Din syster, hon var så rolig, så härlig. Din familj. Att du var den du var, du lärde mig mycket - bara så du vet.

Jag hade inte tryggheten under tiden jag gick i skolan. Jag undrar ibland hur jag klarade inträdesprovet och programmet Estetisk Praktisk Teater? Hur bestämmer sig en blyg, lite tillbaka dragen tonårs tjej att utsätta sig för en kurs som var så utåtriktad? Men där kom jag ur mitt skal, där började jag våga ta för mig. Även fast jag var fast i att jag inte dög som jag var och att jag hittade på en annan Marie än den jag var.

Här träffade jag Heidi, Heidi och hennes mamma, Ferdinand, Sabine och Elke. Heidi betydde oerhört mycket för mig, jag har svårt att förklara hur. Men hon är en av de som jag plockat till mig och stoppat i hjärtat som en person som gjort ett djupt intryck!

Det har format mig, jag skjuter upp saker, men har börjat ta tag i det för det gör livet lättare. Jag har suttit på vinden i mitt huvud och sorterat det jag vill ha kvar och det jag kan kasta, glömma, ta bort.

Jag har släppt taget och förlåtit mig själv, jag känner mig lugn i den jag är, det var på tiden det!!