Det lustiga är att det tar tid att komma hit, och kanske är det dumt att jag förväntar mig att du skall stå där och vänta på mig med öppna armar, att du står där när jag kommer fram. Men jag gjorde, gör det, men du kanske inte är redo själv - jag önskar bara att jag visste att du fanns där, jag kan vänta en stund.
Men så är inte livet, inget är klart, inget är synligt och jag kan aldrig veta vad som kommer i morgon, om ens i nästa stund, Det enda som jag har är denna stund, just nu - men det är klart att jag tänker lite längre fram, dagdrömmer och önskar en varm framtid, en kärleksfull framtid.
Jag har lärt mig av mitt liv levt hit att jag aldrig riktigt kan veta - men att det är helt ok, att jag klarar ta hand om det som kommer och att det kommer att bli bra. Jag har tagit hand om tunga saker tidigare i mitt liv som hjälpt bygga upp den styrka jag har idag. Fast klart i bland tappar jag perspektivet, kan inte riktigt sortera - men även det löser sig till sist.
Så stiger jag ut genom portdörren och drar kragen närmre halsen och på med vantar, jag svänger till höger och finner en där, en person som väntat på mig, väntat tills jag kommer ut - hon heter Astrid, min grannes underbara hund, med blinkande halsband mot sin silvergråa päls, jag får några pussar från hennes nos på min kind och en haka att klappa tills hon följer sin matte in genom deras dörr - för kanske väntade hon inte på mig, men sak samma kändes det så för mig!
Kanske måste jag specificera vem jag önskade stod väntandes när jag kommit fram - så det inte blir en liten gråpälsar ängel med rödblinkande halsband och fuktig nos!
Fast klart Astrids ”famn” är bättre än ingen alls - för effekten blir den samma, stort leende och en skuttande gång.
Fast...jag står här nu och väntar på dig med öppen famn - vem du nu än är, så finns jag här.
No comments:
Post a Comment