Min Färg

Innan....

Efter...

Försök att ge en ordentlig färg bild, men det var svårt...

I dag började jag dagen på det bästa sätt som man kan. Med ett besök hos älskade Camilla, hon fixade i ordning mitt hår som bara hon kan. Jag säger alltid att hon ger mig MIN färg, vissa har rättat mig med att säga att det inte är min naturliga färg, men jag fnyser genom näsan och säger - jag säger att Camilla ger mig min färg inte att det är min naturliga färg. Fast det är klart, det är kanske bara Camilla och jag som förstår vad vi menar med MIN färg och det är helt okej, för det andra är ju rätt det också!!!

Olikt mina medmänniskor så har det här med stormen gått mig helt förbi, igår kväll blåste det en hel del och idag, men inte så att jag skulle bli orolig eller rädd av blåsten. Just nu hörs inget utanför mitt fönster, i går däremot stod det och slog och lät som bara den.

Det finns säkerligen ställen som har fått den största delen av stormen och att jag inte känner av den är också för att mitt hus säkerligen inte är lika utsatt som andras.

Så skall snart lägga mig och sova, hoppas det regnar för att somna till regn tycker jag om.

Det Kan Aldrig bli 100 % och Tur är Väl Det!

Att hitta någon att dela livet med tycks näst intill omöjligt, jag träffar någon, det tycks gå bra, det känns bra men sedan drar de sig tillbaka, de vet inte vad det är ”men något fattas” jag är inte glad i det, för det är svårt att veta, känna vad som gäller egentligen - fast det är ju ganska glasklart, de vill inte fortsätta träffa mig.

Jag upplever det som jag sitter ”fast” någonstans mitt i mellan, jag har inga barn, det betyder (tycks det som) att ensamstående fäder inte ”är för mig”, ironiskt nog, ensamstående pappor tycks föredra ensamstående mammor, så egentligen borde det inte finnas ensamstående föräldrar över huvudtaget!!

Men, ok, jag har inte barn, det är sant, inte av vilja utan det blev bara så. Det innebär INTE att jag inte kan förstå vad det kan innebära, med tid, stress och alltid känna att man inte räcker till alla gånger. Men, var är skillnaden? Om de träffar en ensamstående mor, har inte de lite extra med sig rent tids och ”få ihop det mässigt?” Om de kan få i hop det ser jag inte varför det skulle vara svårare med mig.

Inte mitt problem egentligen, jag kan inte tvinga någon att välja mig och saknas det där, jag då får de vandra vidare hur ledsen jag än blir, för jag är värld en man som tycker att jag har det där, att jag har de bitar som behövs.

Hjärtat råder ingen över och när hjärtat känner för någon, så känner den något. 

Jag har inget mot om den jag möter har barn, jag har inga problem med att passa in, det finns stunder jag behöver vara ensam och detta skulle ge mig naturliga sådana stunder till en början. Men, det är förbi för denna gång, men i framtiden känner jag att min tolerans för ”du förstår inte för att du inte har barn” har minskat. Jag har all respekt för att andra känner så, att jag inte vet hur det är, men...

I all ärlighet - ni som har barn vet inte hur det känns att vara en kvinna i 43 år åldern utan barn, att hela tiden få frågan varför jag inte har barn. I ärlighetens namn tycker jag att en gemensam förståelse för varandras erfarenheter och att det alltid finns en punkt där vi kan förstå varandra, oavsett om vi är förälder eller inte, finns.

Klart, jag vill att mannen skall tycka att jag har det som passar in med hans liv, att det mesta stämmer, för hundra procent kan det aldrig bli - oavsett hur mycket man tror det möjligt och tur äv väl det för 100 % ger inget rum för utveckling!

Så tänker jag!

Hallå Herr Blund?!

Blä på mig!!!!!

Det skall bli spännande att se hur det blir i natt. I går kväll vid den här tiden var jag lika trött som nu, så där trött att jag mår illa. Men så gör jag mig i ordning, kryper ner i min underbara säng, läser ett par sidor i min underbara bok, släcker lampan andas ut och....

Inget, inget händer, jag försöker slappna av, tänka på inget, bara vara, känna de mjuka underbara sängkläderna...men nej, jag somnade inte innan entalen började visa sig på klockan som jag försökte att inte titta på.

Nu sitter jag här, så trött så jag mår illa, känner mig nästan febrig, i kväll när jag lägger mig skall jag lura mig själv, jag skall inte läsa utan släcka lampan på en gång och lyssna på min ”saga” för tryggheten och se om det hjälper.

Har till och med tagit till knepet från när jag var liten och sover nu med en frotté handduk på min kudde, och när jag vaknar är min ena ansiktshalva prickig från frottén. Jag hade en ”snuttefilt” i frotté när jag var liten, brukade ha den i handen, och tumme och pekfingret liksom gick i cirklar på frottén. Det var trygghet - och den känslan och frottén hör fortfarande ihop för mig - alla medel är tillåtna tänker jag!

Sov inte middag när jag kom hem vilket är bra - inte för att det skulle göra större skillnad skulle jag tro!

God Natt - är förhoppningen!

Elefant på Rullskridskor

Ibland misstänker jag att min granne är en elefant, eventuellt en osynlig elefant eftersom det är sällan jag ser honom. Men jag hör honom varje dag, varje kväll, ljuden från grannen ovan är som om han klättrar upp på en stege och kastar, med kraft, möblemang i golvet, mitt tak. Det brakar och dras, samt han rullar runt på sin kontros stol fram och tillbaka över golvet – en osynlig elefant med rullskridskor!

Han är en försiktig man och värre grannar kan man ha, exemplen på det finns på gården. Men han när min nyfikenhet vad gör han för att ge ifrån sig dem ljuden? Hur många gånger per dag kan han möblera om? Han är en man med rutiner, varje dag vid 17.00 kommer studsmattan fram, han spenderar en halvtimme på den, låter som en gnisslande madrass/säng, varje lördag förmiddag städar han, han kommer och går från/till sin lägenhet vid nästan, samma tid varje dag.

Påminner min om min mycket goda vän Axel i Australien, han ville följa samma rutin varje dag och jag fick justera mitt tänk för att passa in i hans värld – och det var helt okej för mig, tog inte så mycket och det bjöd på en underlig stabilitet – en stabilitet som hjälpte mig med mina studier och slutliga examen!

Fast en stor skillnad finns, det lät aldrig som om Axel kastade och drog runt på möblemang och jag kunde gå hem till mig om det blev för mycket repetitioner av en speciell rutin!

Jag kommer inte att gå upp och i fråga sätta min osynliga elefant till granne om vad han gör för att få fram dem ljud som kommer från hans lägenhet – för jag vet att jag kunde ha haft grannen med dem otäcka hundarna i min trappuppgång, vars hundar skäller och vars ägare super till och festar varje helg – då har jag mycket hellre min osynliga elefant!



Jag är så Less...

Okej! Nu har jag provat på ”pepp talk” framför spegeln utan större framgång, fastnade med blicken på mina röda kinder och glassiga ögon, så lutade jag huvudet till höger med pekfingret vilandes på hakan - har jag början till förkylning igen? 

Är fasligt trött, lätt irriterad över små, små saker, fast för mig så känns de oerhört stora i just den sekunden det sker, det passerar snabbt vilket är bra. Arbetar på att bli på bättre humör, få tillbaka hoppet igen.

Kanske är det något i luften för min favorit bloggerska känner sig visst också lite nere, det gör i alla fall så jag känner att jag inte är så fasligt underlig.

Men, är less...

Utan Gnista är Tråkigt Skall Ni Veta!

Det finns gränser på hur länge jag kan gå runt utan livsgnistan – för det är tråkigt utan den, det känns tungt utan den, så där tungt att jag misstänker att någon kommit in i mitt hem under natten och lagt in en blysula i alla mina skor, och tofflor. Benen har en förmåga att komma efter.

Har ibland lyckats vända denna oglada känsla genom att le, le ända upp i ögonen, men det har inte fungerat. Jag är lite tjurskallig måste jag säga!!

Så jag provade lite ”retail therapy” och visst, det kändes bra för stunden, jag fick köpt en sak som jag sökt under en längre tid och till ett bra pris. Sedan har jag funderat på om jag vid tillfälle skall införskaffa mitt första läppstift? Vilken färg – men det ledde mig till gula tänder och eventuellt prov av ”vitare tänder” produkter från Apoteket.

Glädjen jag fick av att prova smink, lära mig att måla eye-liner etc. Den glädjen och lusten har gömt sig under sängen – bland dammråttorna, men det är sådant som kan hända då och då.

Tänkte sedan att jag ger mig ut på nätdejting igen – men efter två dagar och en stark känsla av att jag inte borde eller skall vara där avslutar jag medlemskapet och ber om återbetalning. Det kändes helt fel i hela kroppen och då skall man följa sin inre röst tycker jag.

I helgen gömde jag mig, fredagsmiddagen hos underbara familjen Hamberg avstods för att jag var så nere och tung – men jag anar att jag skulle dragit nytta av att gå och umgåtts med människor som betyder mycket, precis som man skall göra – men jag låg i stället långt, långt ner i soffan under en flit tittandes på ”New Girl” på Netflix.

För visst finns det gränser för hur länge jag kan gå runt och vara nere och utan gnista, ja, det är oerhört tomt utan Olivia och Azalea och jag saknar dem så otroligt mycket, lägenheten känns kallare. Inga små marsipantassar att hålla om. Det känns även ensamt.

Målning av: Claude Monet

Är Det integritet?

Jag har aldrig upplevt detta, att livet känns färglöst, grått, som om min omgivnings färg har blivit urvattnad. Jag vet att detta säkerligen går över, men att färgen försvinner är nytt. Lägenheten känns tom och kall, upplever det som om töserna fortfarande finns här, väntar på att Azalea skall komma och hoppa upp till mig på sängen och sova hos mig.

Men det är tyst, men foten går fortfarande in genom dörren först för att parera en Olivia som alltid vill sticka ut i trappuppgången. Jag tar med mig ett glas iskallt vatten men det får jag ha i fred - ingen Azalea som lapar upp nästan hälften av glaset.

Oroar mig över Olivia som är reserverad, hon är inte lika tuff som Azalea - men jag måste släppa taget. Men, jag funderar fortfarande på att ringa för att höra om jag kan få tillbaka dem - handen som hållit mobilen har varit på väg att trycka ”send” för att skicka ut numret till Lindamarie. Men...

Valet var/är rätt, i längden så hade det blivit än tyngre, men det är tomt och kallt här hemma.

Fortsätter att trycka undan alla tunga tankar, klart det ligger och finns under huden, men jag tillåter mig inte att släppa in dem. Jag vill inte gråta på jobbet, jag vill inte ha jobbet i mitt privat liv, på det måste det bli ett slut - de har fått veta för mycket. Nu bestämmer jag.

Det som kommit de senaste veckorna är en stark känsla av att säga ”Nej”, att välja vem jag berättar vad till, det är inte alla som jag vill bjuda in i mitt liv på samma sätt som det en gång var. Jag bestämmer över mitt liv och vilka jag vill ha i det.

Solrosen kallar det integritet - nytt för mig, något jag länge, länge önskat.

Är inte lika öppen längre, det har vuxit fram inom mig under semestern, jag håller mer för mig själv, för min skull, för min själ och min framtid.

En riktig dysterkvist är jag - men jag hoppas av hela mitt hjärta att töserna får ett bra liv och att de vänjer sig med sin nya familj - och visst, jag har sagt till att om det blir problem med Olivia att höra av sig.

Jag älskar mina töser så är det - får ta och öppna lite färgtuber i morgon och börja måla lite färg på min vardag, men jag saknar dem....

Hej Då Älskade Olivia och Azalea....Ni får det bra...

Det är det jävligaste jag gjort på länge, jag var och är så ledsen att jag mår illa och att äta är inget jag gillar direkt. Det har varit gråt mest hela dagarna, fast på jobbet är det mest att bita mig i läppen och ignorera den som cirkulerar inom mig. 

Mina älsklingar bor inte längre hos mig, i över ett år har jag kört på fast allergin bara blev svårare att knuffa undan med medicin.

Men så satte jag in en annons på en kattsida och bestämde att lämna det åt ödet.

Det gick en vecka, sedan en till och en till så när jag började slappna av för att universum bevisligen önskade att jag skulle få ha dem kvar...fick jag ett mail från Lindamarie.

Vi kom överens om att de kunde komma och hälsa på i lördags, Olivia, min lilla försiktiga Olivia var fram och hälsade på dottern, satte tassarna på hennes knän och nosen upp mot hennes ansikte. Det kände jag som en fingervisning, när Azalea sedan var fram och strosade runt så kände jag att säger dem att de gärna tar mot dem, ja, då får det blir så.

De ville, jag spenderade resten av lördagen för att tänka över det, universum hade visat vägen - skulle jag lyssna fast det gjorde fysiskt oerhört ont? På söndagen skickade jag ett sms till Lindamarie att det skulle vara ok för mig att töserna flyttade till dem.

Jag blev än lugnare av att de tog ett tag innan hon svarade, de hade suttit ner och pratat om den och vad det verkligen skulle innebära och kommit överens att de visste vad som skulle behövas av dem för ett bra hem för töserna. Att Lindamarie sedan sa att ju mer saker de kunde få med sig här ifrån desto bättre - hon tänkte på töserna.

Så kom måndag, på jobbet gick jag mest och fokuserade på andningen, knuffade undan vad jag var på väg att göra. Men när jag satt på spårvagnen hem kunde jag inte hålla tillbaka och när jag väl kom hem och töserna mötte vid dörren skrek hela kroppen och tanken som jag ignorerat hela dagen - att ringa och säga att jag ångrat mig blev otroligt stark.

Jag for som en blixt runt och plockade ihop deras saker, skruva ner klätterträdet, alla leksaker och stamtavlor som hör till dem i en påse.

Så ringde det på dörren och jag sprang och satte in Azalea och Olivia i transportburen och bad dem ta dem på en gång och komma tillbaka för de andra sakerna sedan. Hon hade sin lätt autistiska som med sig och jag var rädd att han skulle tycka att jag var otäck, men Lindamarie hade förberett honom och jag sa att jag var bara ledsen.

Han sa att de kommer att få det bra hemma hos dem att han skulle ta hand om dem.

När de gott, dörren var stängd och de var borta bröt jag ihop.

Jag ringde den person man ringer när man är som mest ledsen - men där var det frågan mest om pengar, ”om jag fått betalt eftersom de är raskatter och du skulle inte köpt en till som du gjorde de är ju katter och det blir nog bra, du spar pengar och hur är den med skuldsaneringsansökningar?” Hon menade väl, det är det sätt hon kan...det var jag som ringde fel.

För det här är det jävligaste jag gjort och jag känner mig så jävla ensam. De har det bra, de är hos en familj som haft Birmor, de är en familj vars mamma är uppvuxen med katter, där varje familjemedlem har katt. De har råd att ta riktigt bra hand om dem och behöver inte oroa sig för att inte ha självrisken om de behöver till veterinär. Men lite hjälper det när jag mår illa av ledsamhet, när det hela tiden saknas något när jag kommer hem, då hemmet känns kallare och sängen tommare.

Kan universum skicka min väg en person som jag håller kär? Kan jag få lite hjälp måntro?

Just nu sörjer jag, och på jobbet tror chefen sin sak om mitt ”sätt”, men jag känner så detta är min sak att ta hand om på det sätt jag kan, jag väljer till vilka jag vill prata och tar jag inte upp det med någon så betyder det helt enkelt att jag inte vill prata om det - jag vet, en ny situation från någon som pratar om allt.

Just nu känns livet oerhört kallt.

Smarthet Vs Känslorna...

Hjärnan är smart, det förstår jag, men känslorna är starkare, så även fast hjärnan är den smartare är känslorna de som segrar, hur mycket jag än försöker, hur mycket kraft jag än förbrukar så vinner känslorna och jag är en känslomänniska, men det vore skönt att slippa lite av den delen ibland.

Fast det är klart, som känslomänniska så upplever jag mycket och känner av mer, och det behövs ibland, för att komma vidare.

Men jag hade hittat rätt kände jag, men det kanske inte var så det skulle vara, men känslorna säger något helt annat – och för ögonblicket är jag och känslorna inne i en seg strid och jag misstänker att känslorna kommer att vinna – det kan jag ju veta eftersom känslorna är jag. Smartheten, hon glider liksom med och petar mig på rätt bana igen – Gud vad irriterande att ha en sådan del av personligheten också.

Tänk dig det värsta du kan just nu (och då menar jag inte jämfört med allt annat i världen, utan i mitt egna lilla universum), det har redan hänt. Känslorna inom dig säger något helt annat och jag SKA lita på mina känslor, men jag är rädd att de är fel, önskan är ju också något som kan störa.

Jag hade hittat hem, men nu står jag ute på farstutrappen med väskan på axeln och läppen vid knäna. Hur kommer detta sig?! Vad handlar det om?! Jag känner mig totalt i kaos fast jag är i ett ”jag vill verkligen inte ha detta kaos så jag provar att ignorera det” läge och den striden tar krafter och får mig att må illa.

Så är det, det där med den faktiska sjukan, förkylningssjukan, den där långdragna, sega och så tråkiga förkylningen – men jag har faktiskt tagit mig till jobbet varje dag denna vecka, det är starkt av mig personligen. Klapp på axeln till mig. Jag har utvecklat en massa nya saker inom mig som gör mig jätte glad, för det har tagit tid.

Just nu känner jag mig bara lite ur balans, men jag får ta känslorna i handen och lyssna på hjärnan – det kommer att bli bra! Magic Happens!!