Hjärt Svideri och Mål...och lite Synd Om mig......

Alice i Underlandet

Han sa att vi kunde vara ”brevkompisar” så jag skrev honom ett brev igår, idag känner jag mig dum att jag skickade honom ett meddelande, nu har jag raderat honom och Jan, för det känns som jag faktiskt inte har något att prata med dem om nu.

Det känns verkligen ont att inte blivit vald, jag tappar hoppet och varje gång jag reflekterar över att jag är ensam/singel kniper det till, för jag tänker att alla andra på internetdejtingsidor finner sin partner på en gång – alla utom jag, som Hulken vandrar jag singel fram!

Men så satt jag mig ett mål, inom detta år skall jag träffa mannen som väljer mig och jag väljer honom – hur ser planen ut?! Ja, det vet jag faktiskt inte, får sätta mig och börja med slutet i siktet som ”De 7 Goda Vanorna” säger. En liten karta, inte att följa stenhårt för klart jag kan vandra utanför den givna stigen!

Ja, det gör fortfarande ont – det enda jag känner kan hjälpa är en dos värme och kompis kärlek hos min frisör Camilla, att få min härligt bruna hårfärg tillbaka. Omvårdnad av mig, ta hand om mig – det känns en bra bit på vägen.

På jobbet, vid lunchbordet, hamnade jag bredvid vår nationella ordförande och jag berätta om arbetsmiljön på Kansliet, att det är tufft, att vi sliter och känner oss pressade och får fula kommentarer från de förtroendevalda – jag sa vad jag tyckte, utan att tänka på att jag kanske skall ta det med ro, inte ta upp vår arbetsmiljö problem med henne. Men tand för tunga är inte min främsta talang, inte ens i närheten, jag önskar att jag ibland kunde ta ett steg bakåt, tänka efter före.

Jag har problem med talet, jag får inte riktigt ut det jag vill ha sagt utan att snubbla runt det, det skäms jag för, jag måste nog tala långsammare, prata tydligare ,för mig , kräver nog att jag saktar ner och verkligen tänker efter. För min hjärna rusar fram fort, så fort att munnen inte hinner med och då stockar orden ihop sig, och jag saknar kunskapen att balansera på dem.

Han sa att han tyckte vi kunde vara brevvänner, men jag skriver inte mer till honom, jag skall göra det jag kan för att undvika att göra mig själv illa. Jag får plocka ihop mina gångna internetdejter och vandra vidare – det fixade sig inte så att det blev ”vi”.

Bara att fortsätta, men det finns inte någon som lockar. Det är lite torrt på Match.com. Jag kollade på Mötesplatsen, Patrik fanns inte kvar – han har säkert träffat sitt livs kärlek, är förlovad och skall gifta sig till hösten då den nya är gravid :  ) Så tror jag :  ) Bara jag som vandrar ensam som en ”Big Foot”! Snyft, snyft vad synd det är om mig :  )

Varför Har jag Inte DET....

Detta är rakt från hjärtat och ärligt, inget fiskande.

Vad är det för fel på mig när jag alltid är trevlig med framkallar inte DEN känslan. Nu har jag fått så många sådana kommentarer och jag blir så ledsen. Jätte ledsen, är jag för tjock? Luktar jag illa? Är jag dum i huvudet? Är jag super äcklig? Varför blir jag aldrig vald?

Vet inte om jag orkar, jag vet inte hur mycket mer jag kan ta.

Kommer det att bli så att jag kommer att få gå ensam resten av livet - det gör mig så ont, jag blir så ledsen.

Vad gör jag?

Jag är så ledsen.

Även denna man var av intresse, jag tyckte att han var trevlig och rar, jag kände inte DET heller, men att träffas en gång till känsla fick jag allt. Men jag saknade DET, han kände inte DET - det gjorde mig ledsen, gör mig ledsen.

”Tappa inte glimten i ögat” sa han, men ärligt vill jag veta, vad är det som jag saknar, var är det som gör att jag inte blir den, är jag ful, äcklig och oattraktiv? Att jag inte har en fotomodell kropp? Vad är DET`?

Jag är så ledsen att ingen vill se mig igen!

Jag är så ledsen, för jag vill faktiskt inte vara ensam resten av livet, jag är så ledsen att jag har slösat bort 12 år, jag var inte redo då, det skall jag erkänna, men jag ligger så långt efter, jag är rädd att ingen skall finna mig attraktiv - att vara av intresse, att se igen.

Nej, inte kände jag DET heller, men jag kände ett - vill träffas igen - men det är bara att släppa taget, men jag är så oerhört trött och ledsen, jätteledsen och jag vet inte om jag klarar detta mycket mer, att bli ”jag hade trevligt med dig men....”

Vad är det jag saknar?!

Jag är så ledsen och jag vet inte om jag orkar mer.

Ingen att prata med, bolla med, analysera med, ingen att ringa för ett pepp samtal, hjälp att komma vidare.

Jag är så ledsen, varför blir det tack men nej tack?!

Hjärnsemester...

När jag tänker efter, så finns inte mycket under skallbenet, inga tankar som cirkulerar, inga om-men-kanske, jag tackar förkylningen för det! Har inte orken att tänka för det är så jobbigt. För tillfället, så jag tar tillvara denna hjärnsemestern.

Måste också säga att jag är stolt över mig själv då jag gått till jobbet och klarat mig bra, jag är trött, det har varit host, snörlv och plocka upp ögonlocken från golvet och en aning virrig på telefon i bland. Men så hände det...

Jag plockade bort onödiga papper från min anslagstavla, och där hittade jag en notis om min sommararbetstid, vi arbetar någon timme kortare under sommarperioden. Där stod det att jag slutar vid 14.00, gissa om det var en glädjande överraskning, och jag har jobbat längre så jag fick helt plötsligt tid tillgodo - tusan gudar vad glad jag blev! Alltid skönt att ha tid tillgodo.

Är nu färdig med min tavla, alla paljetter sitter på, nu skall det torka så får jag se hur det ser ut om jag kanske behöver göra något mer.

På Match.com är det tyst :  ) Vilket är OK just nu, nya tag senare!

En bra dag i förkylnings töcknet!

Midsommar och Athjoooo!

Jag har haft en härlig midsommar helg - som en extra bonus, jag fick en förkylning på köptet! Hur ofta händer det?! Tänkte att det nog bara var så att jag blivit torr i halsen och det var därför det gjorde ont. Så fick jag den där hesa sexiga rösten, men det gjorde ont att svälja och prata. Men, tänkte jag det har nog gått över tills morgonen.

Men så var inte fallet.

Var på Slottskogens koloniområde och tittade på när majstången restes. Det var varmt och fuktigt med några droppar regn, men det funkade, kändes nästan som om de flesta regndroppar förvandlats till fukt/ånga. Promenerade runt och tittade på alla de små husen och reflekterade över att många faktiskt hade stora ”lotter” och det är så vackert, helt fantastiskt vackert.

Åt sedan midsommar mat och blev glad när de tyckte om min paj, när man inte gjort just den pajen på länge vill man att den skall vara god. Den gick åt i alla fall, det är den bästa komplimangen av de alla tycker jag. Blev kvar till lite efter 18:00, blev så mätt att jag faktiskt hoppade över efterrätten vilket illustrerar hur mätt jag var då jag inte backar för efterrätt!

Midsommardagen var jag mest krasslig i soffan, hosta och feber, la mig en stund och vila mot eftermiddagen, hade tänkt läsa men tror kroppen skrek efter sömn och det var vad jag gav den, tror det hjälper mig bli av med denna förkylning snabbare - inbillar jag mig.

Vågar inte bli sjukare då jag inte vill vara den där arbetskamraten som ställer till det för den andra då vi endast är två i tjänst nu i veckan. Så, febernersättande är den som blir min bästa vän!

Har fortsatt med min tavla, paljett för paljett, funderat på hur mycket en sådan tavla skulle kosta om den skulle säljas, materialkostnaden och arbetstiden, paljett för paljett. Men för mig är det terapiarbete och hjälper mig slappna av! En bit av havet skall det bli, min del av havet!

Sniffa, host, sniff, sniff - fräässsss - sniff, sniff är mitt livs melodi - för just nu! Atjoo!!

Snälla ingen Kattallergiker Igen, snälla och Så Det Där Med Paljetter...

Det har varit åskvarmt idag, och en åsk-Marie stannade på jobbet till 17:00, vilket inte händer ofta då min arbetsdag oftast slutar vid 15:00, men för all motvilja att vara kvar till 17:00 gick det väldigt bra. Måste jag motvilligt erkänna.

Under lunchen inskaffade jag så mycket paljetter att jag nästan kan bada i dem, eller ett fotbad i alla fall. Nu ligger de på bordet och glittrar, valde att inte arbeta med tavlan idag, var trött och lite allmänt seg.

Som är min naturliga gång kollar jag Match.com för att se om jag fått något svar på mitt meddelande som jag skickat. Han frågade vad för husdjur jag har och om det var katt, som ni kan föreställa er så drog hjärtat i hop sig, jag sa att jag hade det och frågade om han eller hans barn var allergiska. Har inte fått något svar åter, som sagt.

Vad gör jag om han svarar att de är allergiska? Kanske är det så att det tar slut innan jag ens mött honom ansikte mot ansikte?! Vad tråkigt och typiskt.

Men jag har mina paljetter och arbetet med mig själv som får ta mig fram, jag tänker inte ge upp än, förr eller senare så är det min tur!

På vägen hem stannade jag till vid Coop och köpte en växt som jag kallar rävsvans, vet inte vad den heter, den skall jag plantera i morgon, i kväll står den på köksbänken så att inte Olivia äter upp den, hon älskar att äta växter, blir att fixa lite kattgräs till henne!

Det är åskvarmt, klockan är nästan 23:00 och jag sitter framför fläkten, snart skall jag till sängs och jag hoppas, det hoppas jag.

Att jag har träffat nog med män med kattallergier - snälla, han är ju så trevlig!

Snälla.....

Intriger, Mr.Darcy och en Himmla massa Jordgubbar

Intriger, jag vet inte om det är rätt ord att använda men känslan det ger stämmer. Att befinna sig på en plats där man ovilligt blir indragen i händelser av negativ karaktär som egentligen inte berör mig suger energi så man skrumpnar ihop som ett torkat plommon, ens själ trycks ihop och det är inte nyttigt.

Att befinna sig största delen av sin vardag och se sina kamrater bli allt mer stressade och splittrade, där det blir värre för varje dag och jag står maktlös och kan inte hjälpa då min situation känns den samma som deras – det vi kan göra är att ta hand om varandra, ge god energi, en klapp på axeln och ett leende – det är mycket värt.

Att befinna sig på ett ställe där en grupp strider inom sig och helt oanat hamnar mitt i det, jag kan inte ta på det, jag vet inte vad det gäller men det känns i dem där underströmmarna av energi som kommer genom mig.

Jag blev arg, så arg att jag började gråta i grå, den underhanda väg att sköta saker och än mer som motar glädjen slog mig mitt i magen, jag blev så arg att jag bet ihop så kraftigt att jag fick ont i käken, jag ville säga något, jag hade en åsikt något jag ville säga, men jag bet ihop och det skall jag berömma mig själv för – bra Marie!!!!

När människor blir illa behandlade eller ojust då går jag i gång, då blir jag som det lejon jag är, i attack position, redo att anfalla för att skydda mina egna – vilket kan skada mig, som skadar mig.

Men skall man få bli behandlad hur som helst i en organisation som känns vilse? Den vill väl och den arbetar mot goda mål och visst, vi missar alla goda saker och hamnar på inte så igenom tänkta idéer. Jag har förståelse för det, men inte om man går bakom ryggen utan att ha modet att prata klart och säga vad man tycker i ett forum som finns för just sådant. Att prata nedlåtande om en grupp som inte är till för att plocka efter vuxna människor, en grupp som får mer och mer att göra.

Då känns det ovärdigt och olustigt, arbetsmiljön blir på verkad och skapar de väggar som vi skulle riva ner, vi skulle var en grupp, men vi är tre i olika värden, ett, två och tre. Jag gillar inte när människor tror sig stå över andra, även om det så är djur som en humla eller geting, eller naturen, träden de som var här långt innan oss – jag gillar inte nonchalans.

Så påverkad är jag att det banne mig får bli en kväll med Mr Darcy, som medicin till själen och hjärtat, och en himla massa jordgubbar med glass!

För, som Elenore Roosevelt sa: ingen kan trampa på en om man inte tillåter det – min tolkning inte direkt citerat. Jag tror jag skall sträcka på mig och inte ta i mot någon skit och jag skall arbeta för att förbättra vår arbetsmiljö, vår lilla grupp.

Jag blev så arg att jag började gråta, jag blev så arg att jag ville gå ditt och skrika på dem som spyr ut negativitet. Men det skulle förstöra för mig själv, det är destruktivt, jag måste först ta hand om mig själv och mitt välmående.

Så Mr Darcy och en massa jordgubbar och paljetter! Den intrig jag klarar är den kärleken mellan Elisabeth och Mr.Darcy.

Man vinner på att vara snäll!

Två Dagar Utan att Öppna Dörren...

Azalea 8 veckor gammal

Azalea 4 år

Jag har spenderat två dagar inomhus jag har inte satt näsan utanför dörren. Drog mig undan, ingen speciell anledning utan det bara blev så. Har varit lite blå, och behöver ta in energi och spara på den också, så jag stannade här i min lilla lägenhet i Kungsladugård.

Kollen på mailen har fortsatt, fick ett kort brev från den lite stelare mannen, han skrev lite fånigt och därav tappade jag lite intresse på vägen. Så jag har inte svarat, men tro mig, jag kommer att svara - envis som en terrier eller åsna. Inte vet jag om jag någonsin kommer att träffa honom, tror nog att det blir en brevvän. Som jag hade när jag var liten, en i Korea och en i Italien. Jag älskade de där tunna skira breven som kom med flygpost.

Jag älskar penna och papper, att skriv brev och skicka dem i kuvert, men det var länge sedan sist, om det inte är till Försäkringskassan, fast då har jag skrivit brevet via datorn, försäkra mig om att allt är rätt stavat - det är viktigt.

Men tillsist fick jag ett meddelande från den mannen som jag är intresserad av, ett långt ett vilket jag blev väldigt glad för, även fast hela kroppen stretar mot och mina fingrar vill svara, så skall jag vänta, men det blir nog bara tills i morgon. Tur att jag skall gå och lägga mig snart.

Tror jag skickade ut fyra meddelanden i lördags, korta som sagt, men ingen har svarat, de har varit inne på min profil men inte skrivit ett meddelande, det känns lite. Jag måste erkänna att det har gjort mig osäker, på min kropp, mitt utseende, min personlighet, men nu är det så att en hel del kan jag arbeta med, men det jag faktiskt inte vill röra, som jag sagt tidigare, på min lilla själ!

Med alla dessa tankar jagandes varandra bestämde jag mig för att ta en siesta. Azalea gjorde mig sällskap, hon la sig på min hand, sedan under vilan, låg hon nära, nära, det är så lugnande att känna hennes värme och andetag. Siestan gjorde gott. Det Azalea inte vet är att snart skall hon till veterinären, för jag kan inte reda ut tovorna, hon biter till och skriker, bättre ett proffs får ta hand om det och jag kan underhålla det sedan.

Även fast jag inte har varit ute, och även fast jag varit lite blå (dock oerhört förnöjd efter fredagsmiddag) tror jag det har varit en bra helg. Det blir lite ensamt, men, jag vet inte riktigt hur man gör, att ta kontakt med människor har jag inga problem med, det är det där steget längre.

Men, ingen fara, jag skall utnyttja varje solig dag, le och skratta, och vara glad

Pink Lemonad always Make My Day!

A true friend - is Always Pink!

Varför inte jag då ?!

Jag har inte haft en ”normal” man skrivandes till mig först på Match.com,  jag tar kontakt och hoppas, hoppas på svar som leder till en träff och ett förhållande du vet...Men jag tycks inte väcka någons intresse och de jag har träffat vill inte träffas igen.

Så klart självförtroendet vacklar. Jag har tittat på min presentation, ändrat den, tittat över mina foton och det jag skrivet, men jag kan inte se vart jag hamnat fel.Jag kollar min mail varje dag, flera gånger under dagen och de senaste tre är det tystnad från de två jag mailat med, varav en är av intresse och den andra känns, ja.

Varför är det så? Jag vågar som sagt inte mig ut på Mötesplatsen, för jag skulle bli ledsen om Patrik inte var där och ledsen om han var där, så, det är bäst att låta det bero.

En lustig sak hände i går. När jag lämnade Familjemiddagen och strosade hem, för ert kännande - nu är det verkligen sommar för Plaskis är vatten fylld! I alla fall, jag hade ett obesvarat samtal, numret stod på skärmen. Givetvis, en riktig Marie hoppfullhet, tänkte jag att det kanske var Jan, att han ändrat sig och vill träffas igen. Men, det var från en man som jag gick på dejt med direkt efter Patrik - mitt ”ut igen elddop”.

Mikael, än, en man som skulle vara typ 45 år tror jag det var, men han såg mycket äldre ut där han satt och pimplade öl efter öl. Han som jag stod för ett ögonblick och funderade på om jag kunde backa ut. Men jag satte mig och åt middag. Han skrev dagen efter att det var trevligt att träffas men att det inte kändes rätt. Till och med då blev jag lite putt, fast jag visste med all säkerhet i världen att jag inte ville träffa honom igen.

Han hade ringt och lämnat meddelanden på min telefon en liten tid efter middagen och där sluddrade han och jag kände ett enormt obehag. Så att han ringt tre månader senare, var äckligt. Men denna gång lämnade han inget meddelande tack och lov, och han har inte provat ringa igen.

En normal kille som har lätt till skratt och är stabil i den han är - är jag inte värd det och varför funkar detta inte för mig.

Det gör mig ledsen.

Och jag gör mig förbannad när jag kollar om jag fått något meddelande flera gånger i timmen - känns det som. Men så illa är det inte, för jag har hunnit arbeta med två tavlor under dagen!

OOOhhhhhh - allt jag kan säga!

Visst funderar jag, om Vad Jag Vet....

Jag funderar, mest på ingenting måste jag erkänna, klart jag funderar på något men jag kommer sällan i håg vad så här på kvälls kvisten, och inte har jag haft endast en fundering hela dagen utan det har varit en hel drös. På spårvagnen hem var det - vilken tur att jag hann med spårvagnen och snälla, snälla låt mig sitta utan att få en alkohol påverkad person bredvid mig. Sedan var det nog det här med tiggare, det är nog mycket mitt dåliga samvete och kanske skäms jag lite, men när de går och tigger även inne på spårvagnen, inte ens spelar utan går med en kopp i handen.

I eftermiddags så var det mannen som går framåt stukat med kryckor, vagnen är inte det stabilaste underlaget om man inte har styrkan i benen. När han kom förbi mig så skakade jag bara på huvudet. Jag blir bara förvirrad. Jag möter dem i brunnsparken när jag kommer till jobbet på morgonen, ser oftast ut som de har morgonmöte. Och under dagen så är de samma tre män som går runt hos de som sitter och tigger och pratar med dem.

Jag tycker inte om det, jag förstår varför, men jag tycker inte om det och sista droppen var i dag när mannen med kryckorna kom i spårvagnen med handen uträckt. De som spelar musik, ja, de är också jobbiga att ha på spårvagnen när man är trött i huvudet efter en dag i telefon.

Vet inte, finns det någon politisk korrekthets bok som jag bör följa eller får jag säga vad jag känner, hur jag upplever det?!

Självklart, självklart skall man hjälpa sina medmänniskor så gott man kan, men det är upp till mig att följa mitt samvete och göra vad jag känner är rätt - sedan är min ekonomi stram nog att ett par kronor för min del, kan vara ett mjölkpaket.

Men jag började dagen med en god gärning, såg en tjej springa mot spårvagnen, hon hade en bit kvar men hon var relativt nära, så jag stod kvar och höll dörren öppen tills hon kom fram, hon blev jätteglad och tackade - även jag blev glad.

Generositet har inte endast med att tänka att de som tigger skall få pengar, utan även att man kan få känna ett obehag eller ovilja till att ge. Att man väljer att säga nej, för jag bestämmer över mig egna generositet.

Självklart, är man i ett utsatt läge och att tigga är den sista utvägen så klart jag förstår, men med en del av dem som nu syns på väg till jobbet känns så ”organiserade” att det känns inte rätt för mig att ge, inte ens en krona, det ger jag hellre till någon som kanske saknar en krona till en spårvagnsbiljett.

Jag skulle inte klara mig i en värld där jag måste tigga, och det är tråkigt att det inte finns arbete till oss alla.

Men jag har funderat och kommit fram till, att det är ok för mig att inte ge - det har inget med mitt karma konto att göra, för jag är inte i mot att hjälpa, det är bara de att jag träffar de flesta av dessa som tigger om pengar varje dag och skulle jag ge var gång de frågar skulle jag inga pengar ha till den mat jag mig själv behöver ge.

Förväntans Hoppfulla Tittar....

Jag väntar, jag väntar på att någon av det två som jag nu kommunicerar med på Match.com skall skriva tillbaka, det är liksom deras tur. Jag tänker vänta in dem, antingen skriver de igen eller inte, det får vara ok! Men jag kollar min mail lite väl ofta för att leva upp till min nonchalans - jag satt till och med under vår arbetsplats träff och kollade lite då och då - ”Watched pots nerver boil” som vi säger i Australien.

Tar mig en funderare på min plan framöver, för en plan skall jag ha, för det är roligt det!

Det är roligt med förväntningar, kan jag säga nu, nu när jag har kommit över att Jan inte var intresserad av att träffas igen - hur jag bygger upp personen jag har kontakt med via den kommunikations som vi har, via Match.com eller sms, mail eller telefon. Jag blir alltid förälskad i orden, totalt uppsluppen och pladdrar om hur rätt det känns och det kommer att gå bra, klart han kommer gilla mig (vilket är en paradox eftersom jag samtidigt är lite tveksam till att de kommer att finna mig tilltalande).

Så ses vi, och där faller jag platt som en pannkaka, antingen för att det inte alls blev som jag tänk, eller för att det inte riktigt såg ute som de gjorde på fotona på deras profiler, eller så försöker jag tvinga in mig i ett ”detta är bra, detta är någon jag vill satsa på” bara för att jag vill vara med någon, eller så faller jag, men de är inte intresserade.

Precis så som jag lovat mig själv att aldrig göra, aldrig sälja mig själv. Även fast jag satt prislappen på mig själv, följt med hem för att sedan återlämnas till försäljningsstället för att det inte passar.

Det är allt bra tråkigt att vänta på svar, jag är inte en person som har tålamod, tyvärr. Men jag beundrar verkligen mig själv med att jag faktiskt inte jagar efter dem utan att jag kan ta ett steg tillbaka och vänta - detta kan jag säga för att det nu är dags att sova!

Och lita på att jag kommer att kolla en gång till innan jag somnar - hur bra min bok än är - det är bara sådan jag är: Marie = ivrig = hoppfull = känslomänniska = som vill väl.

Men mest av allt just nu ett svar och kanske frågan om jag vill ta en fika!

En Ideé Delad vid Fikasoffan...

Jag gör sökningar på google innan jag skall på en träff, bara för att se vad som kommer upp, då slog det mig, efter träffen i fredags, att de kan göra lika med mig, och det finns bloggar jag börjat men slutat med, och den senaste där jag berättat om träffarna med initialer, jag vill inte göra så jag är allt för lätthittad för dem där ute, jag kör en fuling.

Jag hoppas min lilla syster i himlen inte har allt för mycket mot att jag använder mig av hennes namn, det var det första namn som kom upp i mitt huvud.

Skall försöka hitta ett sätt där man kan ta bort de andra blogg adresserna, nu vet jag att jag får stå för det jag skrivit och det gör jag, och att vara öppen har jag absolut inget mot, för det är en del av den jag är. Finns det en möjlighet att avsluta de andra så är det en bonus.

Men, på detta sätt kan jag fortsätta berätta om de framtida träffar som jag faktiskt skall utsätta mig för.

Som en man som är en helt vanlig kille, vi har inte kommit till stadiet där vi föreslagit en träff, eller jag håller faktiskt tillbaka och väntar på att han skall föreslå en träff. Så har jag en annan, han tycks väldigt speciell måste jag säga och ja, jag känner ett litet obehag, men som brevvän är det inga problem och jag vette skjutton om han skulle föreslå en träff, så jag kan fortsätta skriva ett tag till.

Skickade ut ett ”Hej” till en annan man, och det som jag på stunden tyckte var lite ”glimten i ögat” var, när jag nu läst det igen ganska bedrövligt, men tror inte vi skulle ha mycket att dela med oss av varandra. Men det är bara att fortsätta och inte ge upp, säger jag i dag, det kändes inte lika positivt på lördagen, kände mig allt bedrövlig på lördagen.

Vid eftermiddagsfkan satt jag med två härliga kollegor och pratade om detta med blogg+dating, och solrosen föreslog en anonym blogg, trodde inte att det skulle vara möjligt men så kom jag på att jag kan starta ett helt nytt gmail konto och bygga från det. Nu är det fritt fram hoaa, hoahha!!!

Vilken frihet, jag hoppas dela äventyr, och det tackvare lillasyster!