Hjärt Svideri och Mål...och lite Synd Om mig......

Alice i Underlandet

Han sa att vi kunde vara ”brevkompisar” så jag skrev honom ett brev igår, idag känner jag mig dum att jag skickade honom ett meddelande, nu har jag raderat honom och Jan, för det känns som jag faktiskt inte har något att prata med dem om nu.

Det känns verkligen ont att inte blivit vald, jag tappar hoppet och varje gång jag reflekterar över att jag är ensam/singel kniper det till, för jag tänker att alla andra på internetdejtingsidor finner sin partner på en gång – alla utom jag, som Hulken vandrar jag singel fram!

Men så satt jag mig ett mål, inom detta år skall jag träffa mannen som väljer mig och jag väljer honom – hur ser planen ut?! Ja, det vet jag faktiskt inte, får sätta mig och börja med slutet i siktet som ”De 7 Goda Vanorna” säger. En liten karta, inte att följa stenhårt för klart jag kan vandra utanför den givna stigen!

Ja, det gör fortfarande ont – det enda jag känner kan hjälpa är en dos värme och kompis kärlek hos min frisör Camilla, att få min härligt bruna hårfärg tillbaka. Omvårdnad av mig, ta hand om mig – det känns en bra bit på vägen.

På jobbet, vid lunchbordet, hamnade jag bredvid vår nationella ordförande och jag berätta om arbetsmiljön på Kansliet, att det är tufft, att vi sliter och känner oss pressade och får fula kommentarer från de förtroendevalda – jag sa vad jag tyckte, utan att tänka på att jag kanske skall ta det med ro, inte ta upp vår arbetsmiljö problem med henne. Men tand för tunga är inte min främsta talang, inte ens i närheten, jag önskar att jag ibland kunde ta ett steg bakåt, tänka efter före.

Jag har problem med talet, jag får inte riktigt ut det jag vill ha sagt utan att snubbla runt det, det skäms jag för, jag måste nog tala långsammare, prata tydligare ,för mig , kräver nog att jag saktar ner och verkligen tänker efter. För min hjärna rusar fram fort, så fort att munnen inte hinner med och då stockar orden ihop sig, och jag saknar kunskapen att balansera på dem.

Han sa att han tyckte vi kunde vara brevvänner, men jag skriver inte mer till honom, jag skall göra det jag kan för att undvika att göra mig själv illa. Jag får plocka ihop mina gångna internetdejter och vandra vidare – det fixade sig inte så att det blev ”vi”.

Bara att fortsätta, men det finns inte någon som lockar. Det är lite torrt på Match.com. Jag kollade på Mötesplatsen, Patrik fanns inte kvar – han har säkert träffat sitt livs kärlek, är förlovad och skall gifta sig till hösten då den nya är gravid :  ) Så tror jag :  ) Bara jag som vandrar ensam som en ”Big Foot”! Snyft, snyft vad synd det är om mig :  )