Beslut

Det är osäkerheten inför beslut som tär, på mig i alla fall. Att väga konsekvenserna av ett beslut, hur blir det? Kommer jag att ändra mig? Hur kommer det att kännas i själen och kommer jag fortfarande anse att beslutet var nödvändigt? Tänk om det blir fel, då är det försent att korrigera - om man inte säkrar upp det!

När beslutet väl är taget så blir det oftast så att jag vilar i det, men klart att en liten oros gök flyger ut då och då, det är väl därför man är människa antar jag, för att känna och på så sätt ta del av livet fullt ut. Jag har mött människor om tar beslut och stänger dörren till det sedan, att de inte tittar tillbaka någonsin och funderar över hur det kunde ha blivit.

Kanske är det lättare? Nej, jag tror det kommer att rammal över en förr eller senare, alla de tankar och funderingar som levt långt inne i ett gömme i hjärnan. Då tar jag hellre oron när beslutet skall tas även fast det är jobbigt.

Beslut som handlar om att älska är ett skrämmande val, att välja att lita på en annan part, en part som betyder mycket, som man vill satsa på - men vägen till att satsa är kantad av besluts ångest - i alla fall för mig. Men hur kommer man vidare, kommunikation tror jag är en del i det, att man pratar om de där känslorna som bubblar inombords. Om man kan tala om det kanske det kommer fram till ett gemensamt beslut och det känns lättare, i alla fall i min hjärna, hur det är i verkligheten har jag ingen aning om, för det är otäckt att vara helt öppen och veta att man klarar av det svar man för, eller i alla fall överlever det.

Söndags filosofi kallar jag detta, vet inte riktigt vad det var som fick mig att börja fundera över beslut och beslutsångest. Vad jag tror det kommer ifrån. Kanske för att jag drömde en underlig dröm i natt - så kan det vara.

Jag beslutade att leva öppet och om en relation med en man infinner sig så skall jag försöka en ny strategi, vara öppen men med ett aning skydd. Öppen till kommunikation men inte öppen helt - för att undvika total implosion av be hel spektra av ömmande tankar!

Att Skjuta Upp Saker

Det finns en hel del saker som jag alltid skjuter upp som efter jag tagit itu med dem visade sig inte vara så jobbiga. Det gäller privat som på jobbet. Det tar liksom i mot, men när de är gjorda andas jag ut - till nästa sak kommer, för kommer gör alltid nästa sak.

Göra rent ett väldigt smutsigt kylskåp, rensa bort hår hur avloppet i dusch och handfat, vilket ger mig kvälvingar. Städa upp efter min snabb sökning på vinden, där jag drog runt allt och efter den fina hjälpen från kusin Anna, med att bära upp skrivbordet, behövde jag stuva om - eftersom jag inte kom in i vinden, för det tycks som jag alltid har saker som jag vill ha upp till förrådet.

Så i dag har jag städat och stuvat om vinden, och efter jag tagit ut de kartonger som föregående hyresgäst lämnat efter sig fick jag plats med skrivbordet och jag kom in, vilket hjälpte till då jag behövde flytta om kartonger - nu finns det plats och det är lättare att komma in - det går att komma in.

Gäller inte detta även livet?

Det finns saker i mitt liv som jag bara inte vill ta itu med, saker som jag skjuter upp, blundar för, låtsas att det inte finns där. För mig gäller det mest att släppa taget, förlåta mig själv och förstå att de känslor jag har inte är unika för mig. Men kanske för att jag känner så intensivt lägger jag krokben för mig själv?! Det tror jag är sant.

På jobbet är jag inte allt för entusiastisk, men jag har ett bra jobb, en bra trygghet som tillsammans med min lägenhet, mitt hem ger mig den grund trygghet som jag behöver.

Men någonting har hänt, jag har blivit tryggare i mig själv. Jag vilar i den jag är och tycker faktiskt om mig själv.

Jag kommer ihåg på högstadiet, jag hade flyttat till Göteborg från Gävle. Jag visste inte vad bamba var. Jag visste inte hur man skulle vara klädd för att passa in och passa in ville jag. Alla andra verkade så hemma, jag kände mig så borta. Det fanns klasskamrater som jag var avundsjuk på, som jag tyckte var vackra och trygga, en trygghet som jag så intensivt önskade.

Så, Sammanta, jag tyckte (tycker) att du var så vacker. Du verkade så harmonisk, så duktig i skolan, förstå där jag famlade omkring.

Eva-Marie, din självklarhet var något jag så intensivt önskade, även fast jag inte visste att det var just så det hette då. Din bror, din familj. Din vänskap med Cecilia. Att du var duktig i skolan. Din glädje, positiva energi.

Cecilia, din självklarhet och trygghet, så som jag såg den, din vänskap med Eva-Marie. Din familj, och att du hade en storebror. Din lättsamhet.

Anna, du betydde mycket för mig, jag är glad att jag fick lära känna dig under den korta tid som vi gick i samma klass. Jag blev ledsen när du flyttade till Stockholm, fast jag tror att det var bra för er. Din syster, hon var så rolig, så härlig. Din familj. Att du var den du var, du lärde mig mycket - bara så du vet.

Jag hade inte tryggheten under tiden jag gick i skolan. Jag undrar ibland hur jag klarade inträdesprovet och programmet Estetisk Praktisk Teater? Hur bestämmer sig en blyg, lite tillbaka dragen tonårs tjej att utsätta sig för en kurs som var så utåtriktad? Men där kom jag ur mitt skal, där började jag våga ta för mig. Även fast jag var fast i att jag inte dög som jag var och att jag hittade på en annan Marie än den jag var.

Här träffade jag Heidi, Heidi och hennes mamma, Ferdinand, Sabine och Elke. Heidi betydde oerhört mycket för mig, jag har svårt att förklara hur. Men hon är en av de som jag plockat till mig och stoppat i hjärtat som en person som gjort ett djupt intryck!

Det har format mig, jag skjuter upp saker, men har börjat ta tag i det för det gör livet lättare. Jag har suttit på vinden i mitt huvud och sorterat det jag vill ha kvar och det jag kan kasta, glömma, ta bort.

Jag har släppt taget och förlåtit mig själv, jag känner mig lugn i den jag är, det var på tiden det!!

Lita på Det...är Svårt Det.

Att ge sig lov att lita på en annan människa är en stor sak tycker jag, man blottar sig själv och man ger sig in i det utan att veta om tilliten finns där, man öppnar sig och blottar nacken, vad som helst kan hända - hemska tanke!

Jag har kuckelurat lite och känner att tillit och hopp hör ihop, de är snarlika ”känslor” om ni förstår vad jag menar. Jag tycker i alla fall att det gör lika ont när tilliten faller och hoppet lika så, en period av sorg följer innan man plockar upp sig från golvet, sopar bort grus och gnuggar på gräsmärkena, men de kommer att hänga kvar. Bäst att byta byxor och tvätta de andra med fläckborttagare så de kan användas igen, när ”såren” är läkta.

Att leva kan vara otäckt, det kan värka, göra ont, men tänker jag, skulle jag önska vara utan de där lidelsefulla känslor? Nej, hellre en kännande människa som känner lite väl mycket och får sörja, arbeta sig igenom det och bygga upp än att knuffa bort känslor, de är ovälkomna, inte prata om det som varit - det som varit finns inte.

Hur gör man det egentligen?

Jag har en tendens att gräva ner mig, men jag börjar bli bättre med det, klättrar upp snabbare, kan se det komiska i det snabbare, för det är det jag behöver och någon att skämta om det med, någon att skratta åt det som varit med - det är nödvändigt för mig känner jag!

Underligt nog så var det ett par skator som fick mig att börja fundera om tillit, att våga släppa kontrollen och vänta, ta ett steg bakåt för att se om det fungerar, om det är något. De, skatorna,  följde med mig en bit på min promenad, ja jag vet, de kanske bara gick åt samma håll som mig, oberoende av mig. Men jag har bestämt mig för att tro att vi tog sällskap med varandra.

Jag tittade runt om mig och böjde mig lite ner ”Du är en liten en visst är du?”, ”en liten saktunge som är ute med mamma och pappa som förbereder dig på livet?!”. De hoppade vidare, vred sina huvud åt vänster och höger - klart de lyssnade på mig!

Jag satte mig ner på knä och tackade för sällskapet och för visad tillit, och på dem litade jag, att de förstått vad jag sagt, det är en självklarhet, lita på det!

Min Födelsedag, en Alldeles Vanligdag, vad skönt....

Jag har haft en bra dag, en lugn dag, gjort lite som jag vill, som resten av semestern. Har haft turen att få fina presenter - presenter är alltid roligt måste jag säga. Har varit ute och vandrat lite, mycket människor i omlopp, tror de som bor här har fått gäster då Way Out West är igång. De lämnar (en del av dem) spår efter sig med öl burkar och matbehållare. Unga med resväskor och ryggsäckar klädda i vackra kläder och med leenden på läpparna - nöjda och det är trevligt att se, undra om de kunde plocka upp ölburkarna ?!

Så 43 år, skall försöka undvika att börja säga att jag är 44 år, för det är ett år kvar, så 43 blir det ett år framöver!

Har haft en Olivia som gått runt och mjauat, vill att jag skall komma och borsta henne eller klappa henne - fast bara i badrummet. Hon pratar mycket med alltid lika svårt att tyda det hon säger. Azalea har legat i sängen, först inrullad i lakanet när jag höll på att bädda om i sängen - så jag lämnade henne där.

Har varit inne lite på Match.com, började svara på vem som än skrev till mig bara för sakens skull, roligare att få någon post än inget alls, men det har inte varit några dejter på ett bra tag. Men vi får se, hur var det nu, jo, kräftskiva den 17 augusti, nästa helg, jag skall gå och fråga om Henrik skall vara med. Blir trevligare så.

Annars får jag snart dra igång det där dejtandet tycker jag, så jag inte gör en större sak av det när det väl händer.

För livet är till för att levas, att vara med och delta på bästa sätt jag kan endast tänka mig som en hyllning åt just livet!

Så levas skall här! Inga uttalade löftet för året som kommer, bättre att lämna det öppet!

Så Här såg Det ut När Jag Lagat Det!!!

Så här såg det ut på bilden, mumsigt, det bestämde jag mig för att laga,

så här blev det när jag lagade det,

inte ser det ut som på bilden, men oj så gott det var!!

Spansk peppar fylda med en polentaröra med färsk majs och parmasan,

En tomatsallad med lök och fetaost och kycklig i ugn med vitlök och örter.

Söndags middag!!

En Första och Förhoppningsvis Sista gång....

Jag ringde brandkåren igår kväll, sent igår kväll. Jag satt och skrev, helt plötsligt kände jag en lukt som inte riktigt stämmer överens med det vanliga, inte som kol, inte som om någon grillar utan fränare. Det dunkade till lite, katterna började vädra, nosa.

Gick till fönstret och utanför stod containern i brand, och det tog i, vinden spred ut små glöd korn och allt jag kunde tänka var - ”Fan, vi bor i trädhus” och nästan tanke var, hur gör jag nu?!

Jag ringde 112 och bad om brandkåren. Första gången som jag ringde brandkåren och det kändes underligt - det brann det var ett faktum och vad gör man när det brinner? Jo man ringer brandkåren. Vilket jag gjorde.

Sedan väntade jag, och det kändes som det tog en evighet innan de kom, jag vet inte hur länge det var, men att stå och se hur elden tog i och de där korna av glöd blev fler och vinden bar dem till vårta håll!

Det pangade, mullrade, dånade och det luktade fränt.

Så kom de, brandkåren, polisen, räddningstjänst och jag blev så glad och lite små kär i brandmännen och polisen. Det släckte elden och jag ville inte att de skulle åka, en efter en lämnade dem oss. Men jag ville inte att brandkåren skulle åka, kunde inte de stå på vakt under natten?!

Men, efter 23.00 lämnade de oss, elden var släckt, det rökte inte ens, det var ordentligt blött och så hjälpte ”Gud” till genom att se till att regn kom, och det var tecknet jag behövde, jag tog av mig mysbyxorna - sov inte påklädd i beredskap...

Det var första gången som jag ringde brandkåren och jag hoppas innerligt att det var sista gången, för det var lite otäckt - bra början på semester vecka nummer två!!

Så Fel Jag kan Ha...

Bakom detta staket finns något vackert

det vet jag, men det ser först lite 

äckligt ut - men så snart du passerat staketet

ändrar du perspektiv!

På en promenad idag såg jag framför mig en ung tjej med kort, korta shorts och en lite större T-shirt så den hängde ner på axeln, sommarbrun och alldeles förträffligt förtjusande. Hon stod och pratade med ett äldre par, jag hade musik i öronen så jag kunde inte höra, jag lät mina ögon fylla i.

Eftersom tjejen stod och drog lite i shortsen och den äldre mannen pekade på dem ett par gånger och hans fru lika så, översatte mina ögon det till att de stod och ifrågasatte tjejens klädval. Som om de stod och hytte med näven!

När jag var så pass nära att jag skulle passera dem kom en söt valp fram från det håll de stått och pekat - de hade stannat vid tjejen för att se och klappa på den underbart söta hundvalpen, inte för att kritisera hennes klädval!

Jag passerade, log mot tjejen och inom mig bad om ursäkt till det äldre paret, ingen ilsket från dem alls, och det jag hade tolkat som negativt var ett enda stort positivt. Jag kände mig dum skall jag erkänna - moloken.

Där ser man utifrån vilket ”läge” man tolkar en ofärdig bild, ögonen översatte utifrån mitt nuvarande default läge, allt kommer från något negativt och visst, då kommer feltolkningarna. Det är vid dessa glasklara stunderna som jag iakttar mig själv, och eftersom jag så snabbt tolkade om den bild jag sett, känner jag det som om min default ändring håller på att ta mig mer till det positiva, det möjliga.

Och för mig är det en stor sak!