Bakom detta staket finns något vackert
det vet jag, men det ser först lite
äckligt ut - men så snart du passerat staketet
ändrar du perspektiv!
På en promenad idag såg jag framför mig en ung tjej med kort, korta shorts och en lite större T-shirt så den hängde ner på axeln, sommarbrun och alldeles förträffligt förtjusande. Hon stod och pratade med ett äldre par, jag hade musik i öronen så jag kunde inte höra, jag lät mina ögon fylla i.
Eftersom tjejen stod och drog lite i shortsen och den äldre mannen pekade på dem ett par gånger och hans fru lika så, översatte mina ögon det till att de stod och ifrågasatte tjejens klädval. Som om de stod och hytte med näven!
När jag var så pass nära att jag skulle passera dem kom en söt valp fram från det håll de stått och pekat - de hade stannat vid tjejen för att se och klappa på den underbart söta hundvalpen, inte för att kritisera hennes klädval!
Jag passerade, log mot tjejen och inom mig bad om ursäkt till det äldre paret, ingen ilsket från dem alls, och det jag hade tolkat som negativt var ett enda stort positivt. Jag kände mig dum skall jag erkänna - moloken.
Där ser man utifrån vilket ”läge” man tolkar en ofärdig bild, ögonen översatte utifrån mitt nuvarande default läge, allt kommer från något negativt och visst, då kommer feltolkningarna. Det är vid dessa glasklara stunderna som jag iakttar mig själv, och eftersom jag så snabbt tolkade om den bild jag sett, känner jag det som om min default ändring håller på att ta mig mer till det positiva, det möjliga.
Och för mig är det en stor sak!
No comments:
Post a Comment