Två Polare på Bänken Bredvid...

I dag råkade jag få ta del av en konversation mellan två polare. Jag satt och njöt i solen och de satt vid bänken bredvid. De pratade om tjejer, de var i 20 - års åldern. Samtalet rörde sig om tjejer och om sex.

De gav mig en insikt i något jag funderat över till och från. 

När jag väljer att bli intim med en man innebär det så mycket mer än själva akten, det innebär att jag delar med mig av något som betyder mycket för mig. Jag skulle inte kunna öppna upp mig och släppa någon så nära inpå mig om han inte betydde något för mig,  betydde mycket för mig, det är mitt innersta som han får ta del av. Inget jag lättsinnigt går in i.

Killarna på bänken bredvid, polarna, tyckte att det var besvärligt att tjejerna blev så efterhängsna efter de varit intima. Att de var jobbiga som ringde och ”tjatade”, att de inte fatta vinken , att tjejerna inte fatta att de inte ville ha dem - eftersom de ignorerade tjejerna. Att sex var sex inget mer, ingen kärleksförklaring.

Hm, tänkte jag, jag har varit med i liknande situationer som killarna satt och klagade på, även jag har trott att jag var i en relation då vi varit intim. Att han måste tycka att jag var betydelsefull för honom, eftersom han var det för mig. Det kunde ta lång tid för mig innan jag fattade att jag inte var önskad - att det inte skulle bli något av vår ”relation” det är allt mer förnedrande.

Närhet är viktigt för mig, jag tycker om närhet, kramar, handen i min, en arm runt min rygg, ett huvud mot min axel eller en hand på mitt lår. Intima relationer är också av vikt - men när jag satt där och hörde dessa två polare lärde jag mig något - även fast de män jag eventuellt möter inte är så långt från polarna, och att i framtiden kommer jag att vara allt mer aktsam med mig själv - så jag inte missförstår, tolkar fel.

Att jag inte tror att det innebär kärlek bara för att vi varit intim - nu håller jag på mig än mer, tänk vad jag kan lära mig av två killar ca 20 år yngre än mig - livet är ett konstant lärande. Men visst svider det att veta att jag lurat mig själv, trott att det varit närhet, förälskelse  kanske kärlek, när det jag fyllde var ett behov!

Dans, Boogie Woogie och lomhördhet

Jag har en dov hörsel, var och titta när de andra dansar Boogie Woogie och ett levande band spelade och ja, det är bland annat trumpeter och volymen var glad, inte visste jag att min hörsel blev så påverkad med det var det värt, jag fick en massa god energi.

Tittade även in där det dansades Burleskt, det som även jag testade och gillade, blir alltid inspirerad och det känns liksom gott i höfterna.

Jag känner inte en kotte där, men välkommen känner jag mig, jag står nu längst fram på listan på Lindy Hop - kom med en gång som reserv men då kom beskedet lite snävt i tid. Men jag är nära, nära så kanske är det dags att leta reda på dansskor och få fram min 1940-tals stass - yaaayyyy!!

Hm, undra om jag kommer att höra våra medlemmar i morgon, lomhörd, är det det jag är? Vad sa du va, va hallå?

Vänta där tills jag kom fram...

Det lustiga är att det tar tid att komma hit, och kanske är det dumt att jag förväntar mig att du skall stå där och vänta på mig med öppna armar, att du står där när jag kommer fram.  Men jag gjorde, gör det, men du kanske inte är redo själv - jag önskar bara att jag visste att du fanns där, jag kan vänta en stund.

Men så är inte livet, inget är klart, inget är synligt och jag kan aldrig veta vad som kommer i morgon, om ens i nästa stund, Det enda som jag har är denna stund, just nu - men det är klart att jag tänker lite längre fram, dagdrömmer och önskar en varm framtid, en kärleksfull framtid.

Jag har lärt mig av mitt liv levt hit att jag aldrig riktigt kan veta - men att det är helt ok, att jag klarar ta hand om det som kommer och att det kommer att bli bra. Jag har tagit hand om tunga saker tidigare i mitt liv som hjälpt bygga upp den styrka jag har idag. Fast klart i bland tappar jag perspektivet, kan inte riktigt sortera - men även det löser sig till sist.

Så stiger jag ut genom portdörren och drar kragen närmre halsen och på med vantar, jag svänger till höger och finner en där, en person som väntat på mig, väntat tills jag kommer ut - hon heter Astrid, min grannes underbara hund, med blinkande halsband mot sin silvergråa päls, jag får några pussar från hennes nos på min kind och en haka att klappa tills hon följer sin matte in genom deras dörr - för kanske väntade hon inte på mig, men sak samma kändes det så för mig!

Kanske måste jag specificera vem jag önskade stod väntandes när jag kommit fram - så det inte blir en liten gråpälsar ängel med rödblinkande halsband och fuktig nos!

Fast klart Astrids ”famn” är bättre än ingen alls - för effekten blir den samma, stort leende och en skuttande gång.

Fast...jag står här nu och väntar på dig med öppen famn  - vem du nu än är, så finns jag här.

Jag sa Nej tack OK!!!!

Det här med att finna en person att dela framtiden med är inte så lätt, men jag känner att jag är nöjd med den Marie jag är idag, riktigt glad i mig är jag, men det har tagit ett gediget och i bland ett väldigt tröttsamt arbete, men jag har haft oerhört bra hjälp, men arbetet har jag gjort själv!

Så när tåget lämnade Mölndals station och jag började plocka i hop mig reser sig herren bakom mig och frågar om han får bjuda på ett glas vin. Jag hade inte pratat med honom eller ens bytt en blick med honom tills jag hade ställt mig upp. 

”Nej tack sa jag”

”Varför?”

”För jag vill hem”

”Har du en pojkvän?”

”Nej”

”Men då kan du följa med och låta mig bjuda på ett glas vin”

”Nej tack, jag skall hem”

”Men du har ju ingen som väntar på dig hemma!”

”Det är min sak, och jag vill inte ta ett glas vin med dig, jag känner dig inte, men mest för jag vill hem!”

”Men jag bjuder”

”OK - jag har sagt nej ett antal gånger, jag vill hem och det får du respektera för vad jag gör med min tid är min sak!”

”Är du en sådan som tycker om tjejer?”

Här hoppar jag av tåget då det precis stannat, går med bestämda steg mot Taxin och när jag ser chauffören hoppar jag nästan i hans famn, jag har inte tittat bakåt, jag har inte lyssnat, men glad var jag när jag satt i Taxin på väg hem och såg mannen i Taxikön pratades med en tjej som stod och skakade på huvudet.

Jag antar att även hon sa nej!

Jag tror att det var för att jag är trygg och stark i mig att jag kan säga ett enkelt nej utan att ursäkta mig - jayyy till mig!!!

Så i önskan att träffa någon att träffa en partner kan jag säga nej, jag vet mitt egna värde (inte samma sak som stort ego vill jag poängtera) så här valde jag som sagt att säga nej, men nästa gång någon frågar mig kanske jag säger ja!!! Om det känns rätt mig!!

Vandra i Skogen...

I tanken så är jag fri, inget stoppar mig där, och fantasin har alltid varit oändlig, vilket har hjälpt mig i dag, för när jag inget annat kunde göra spenderade jag den traskandes i en sommar skog.

En skog där tystnaden gör ont i öronen, där jag kan höra hur tallarna knakar på sitt brummande sätt som känns ända in i ryggraden. Humlor som surrar förbi, doften av bark, mossa och lav. Sången av fågel och knackande av hackspätt. Där sätter jag mig på min favorit sten och bara sitter i timmar, eller tills jag somnar där i min röda soffa fast sittandes i min skog.

Så vaknar jag till ljudet av vinden i de få blad som finns på trädet utanför mitt fönster, hör passerade röster som smyger in som en röktlukt av ljuvligaste ceder. Jag är varm, öm och trött så jag stannar där jag är och fortsätter låta min fantasi bära mig i väg, fast jag har ont...jag vet ju att det går över, även fast det inte känns så nu.

Jag hoppar ner från stenen, viker av från stigen och fortsätter ut på sommarängen, lägger mig på det tjocka gräset bland smörblommor, blåklockor och poppy! Solen smeker mig varm och vinden tvinner mitt hår.