Det finns en hel del saker som jag alltid skjuter upp som efter jag tagit itu med dem visade sig inte vara så jobbiga. Det gäller privat som på jobbet. Det tar liksom i mot, men när de är gjorda andas jag ut - till nästa sak kommer, för kommer gör alltid nästa sak.
Göra rent ett väldigt smutsigt kylskåp, rensa bort hår hur avloppet i dusch och handfat, vilket ger mig kvälvingar. Städa upp efter min snabb sökning på vinden, där jag drog runt allt och efter den fina hjälpen från kusin Anna, med att bära upp skrivbordet, behövde jag stuva om - eftersom jag inte kom in i vinden, för det tycks som jag alltid har saker som jag vill ha upp till förrådet.
Så i dag har jag städat och stuvat om vinden, och efter jag tagit ut de kartonger som föregående hyresgäst lämnat efter sig fick jag plats med skrivbordet och jag kom in, vilket hjälpte till då jag behövde flytta om kartonger - nu finns det plats och det är lättare att komma in - det går att komma in.
Gäller inte detta även livet?
Det finns saker i mitt liv som jag bara inte vill ta itu med, saker som jag skjuter upp, blundar för, låtsas att det inte finns där. För mig gäller det mest att släppa taget, förlåta mig själv och förstå att de känslor jag har inte är unika för mig. Men kanske för att jag känner så intensivt lägger jag krokben för mig själv?! Det tror jag är sant.
På jobbet är jag inte allt för entusiastisk, men jag har ett bra jobb, en bra trygghet som tillsammans med min lägenhet, mitt hem ger mig den grund trygghet som jag behöver.
Men någonting har hänt, jag har blivit tryggare i mig själv. Jag vilar i den jag är och tycker faktiskt om mig själv.
Jag kommer ihåg på högstadiet, jag hade flyttat till Göteborg från Gävle. Jag visste inte vad bamba var. Jag visste inte hur man skulle vara klädd för att passa in och passa in ville jag. Alla andra verkade så hemma, jag kände mig så borta. Det fanns klasskamrater som jag var avundsjuk på, som jag tyckte var vackra och trygga, en trygghet som jag så intensivt önskade.
Så, Sammanta, jag tyckte (tycker) att du var så vacker. Du verkade så harmonisk, så duktig i skolan, förstå där jag famlade omkring.
Eva-Marie, din självklarhet var något jag så intensivt önskade, även fast jag inte visste att det var just så det hette då. Din bror, din familj. Din vänskap med Cecilia. Att du var duktig i skolan. Din glädje, positiva energi.
Cecilia, din självklarhet och trygghet, så som jag såg den, din vänskap med Eva-Marie. Din familj, och att du hade en storebror. Din lättsamhet.
Anna, du betydde mycket för mig, jag är glad att jag fick lära känna dig under den korta tid som vi gick i samma klass. Jag blev ledsen när du flyttade till Stockholm, fast jag tror att det var bra för er. Din syster, hon var så rolig, så härlig. Din familj. Att du var den du var, du lärde mig mycket - bara så du vet.
Jag hade inte tryggheten under tiden jag gick i skolan. Jag undrar ibland hur jag klarade inträdesprovet och programmet Estetisk Praktisk Teater? Hur bestämmer sig en blyg, lite tillbaka dragen tonårs tjej att utsätta sig för en kurs som var så utåtriktad? Men där kom jag ur mitt skal, där började jag våga ta för mig. Även fast jag var fast i att jag inte dög som jag var och att jag hittade på en annan Marie än den jag var.
Här träffade jag Heidi, Heidi och hennes mamma, Ferdinand, Sabine och Elke. Heidi betydde oerhört mycket för mig, jag har svårt att förklara hur. Men hon är en av de som jag plockat till mig och stoppat i hjärtat som en person som gjort ett djupt intryck!
Det har format mig, jag skjuter upp saker, men har börjat ta tag i det för det gör livet lättare. Jag har suttit på vinden i mitt huvud och sorterat det jag vill ha kvar och det jag kan kasta, glömma, ta bort.
Jag har släppt taget och förlåtit mig själv, jag känner mig lugn i den jag är, det var på tiden det!!
No comments:
Post a Comment