Det är det jävligaste jag gjort på länge, jag var och är så ledsen att jag mår illa och att äta är inget jag gillar direkt. Det har varit gråt mest hela dagarna, fast på jobbet är det mest att bita mig i läppen och ignorera den som cirkulerar inom mig.
Mina älsklingar bor inte längre hos mig, i över ett år har jag kört på fast allergin bara blev svårare att knuffa undan med medicin.
Men så satte jag in en annons på en kattsida och bestämde att lämna det åt ödet.
Det gick en vecka, sedan en till och en till så när jag började slappna av för att universum bevisligen önskade att jag skulle få ha dem kvar...fick jag ett mail från Lindamarie.
Vi kom överens om att de kunde komma och hälsa på i lördags, Olivia, min lilla försiktiga Olivia var fram och hälsade på dottern, satte tassarna på hennes knän och nosen upp mot hennes ansikte. Det kände jag som en fingervisning, när Azalea sedan var fram och strosade runt så kände jag att säger dem att de gärna tar mot dem, ja, då får det blir så.
De ville, jag spenderade resten av lördagen för att tänka över det, universum hade visat vägen - skulle jag lyssna fast det gjorde fysiskt oerhört ont? På söndagen skickade jag ett sms till Lindamarie att det skulle vara ok för mig att töserna flyttade till dem.
Jag blev än lugnare av att de tog ett tag innan hon svarade, de hade suttit ner och pratat om den och vad det verkligen skulle innebära och kommit överens att de visste vad som skulle behövas av dem för ett bra hem för töserna. Att Lindamarie sedan sa att ju mer saker de kunde få med sig här ifrån desto bättre - hon tänkte på töserna.
Så kom måndag, på jobbet gick jag mest och fokuserade på andningen, knuffade undan vad jag var på väg att göra. Men när jag satt på spårvagnen hem kunde jag inte hålla tillbaka och när jag väl kom hem och töserna mötte vid dörren skrek hela kroppen och tanken som jag ignorerat hela dagen - att ringa och säga att jag ångrat mig blev otroligt stark.
Jag for som en blixt runt och plockade ihop deras saker, skruva ner klätterträdet, alla leksaker och stamtavlor som hör till dem i en påse.
Så ringde det på dörren och jag sprang och satte in Azalea och Olivia i transportburen och bad dem ta dem på en gång och komma tillbaka för de andra sakerna sedan. Hon hade sin lätt autistiska som med sig och jag var rädd att han skulle tycka att jag var otäck, men Lindamarie hade förberett honom och jag sa att jag var bara ledsen.
Han sa att de kommer att få det bra hemma hos dem att han skulle ta hand om dem.
När de gott, dörren var stängd och de var borta bröt jag ihop.
Jag ringde den person man ringer när man är som mest ledsen - men där var det frågan mest om pengar, ”om jag fått betalt eftersom de är raskatter och du skulle inte köpt en till som du gjorde de är ju katter och det blir nog bra, du spar pengar och hur är den med skuldsaneringsansökningar?” Hon menade väl, det är det sätt hon kan...det var jag som ringde fel.
För det här är det jävligaste jag gjort och jag känner mig så jävla ensam. De har det bra, de är hos en familj som haft Birmor, de är en familj vars mamma är uppvuxen med katter, där varje familjemedlem har katt. De har råd att ta riktigt bra hand om dem och behöver inte oroa sig för att inte ha självrisken om de behöver till veterinär. Men lite hjälper det när jag mår illa av ledsamhet, när det hela tiden saknas något när jag kommer hem, då hemmet känns kallare och sängen tommare.
Kan universum skicka min väg en person som jag håller kär? Kan jag få lite hjälp måntro?
Just nu sörjer jag, och på jobbet tror chefen sin sak om mitt ”sätt”, men jag känner så detta är min sak att ta hand om på det sätt jag kan, jag väljer till vilka jag vill prata och tar jag inte upp det med någon så betyder det helt enkelt att jag inte vill prata om det - jag vet, en ny situation från någon som pratar om allt.
Just nu känns livet oerhört kallt.
Åh, Marie... Vet inte vad jag kan säga, men vi finns här för dig. Kramar!
ReplyDelete