Det Kan Aldrig bli 100 % och Tur är Väl Det!

Att hitta någon att dela livet med tycks näst intill omöjligt, jag träffar någon, det tycks gå bra, det känns bra men sedan drar de sig tillbaka, de vet inte vad det är ”men något fattas” jag är inte glad i det, för det är svårt att veta, känna vad som gäller egentligen - fast det är ju ganska glasklart, de vill inte fortsätta träffa mig.

Jag upplever det som jag sitter ”fast” någonstans mitt i mellan, jag har inga barn, det betyder (tycks det som) att ensamstående fäder inte ”är för mig”, ironiskt nog, ensamstående pappor tycks föredra ensamstående mammor, så egentligen borde det inte finnas ensamstående föräldrar över huvudtaget!!

Men, ok, jag har inte barn, det är sant, inte av vilja utan det blev bara så. Det innebär INTE att jag inte kan förstå vad det kan innebära, med tid, stress och alltid känna att man inte räcker till alla gånger. Men, var är skillnaden? Om de träffar en ensamstående mor, har inte de lite extra med sig rent tids och ”få ihop det mässigt?” Om de kan få i hop det ser jag inte varför det skulle vara svårare med mig.

Inte mitt problem egentligen, jag kan inte tvinga någon att välja mig och saknas det där, jag då får de vandra vidare hur ledsen jag än blir, för jag är värld en man som tycker att jag har det där, att jag har de bitar som behövs.

Hjärtat råder ingen över och när hjärtat känner för någon, så känner den något. 

Jag har inget mot om den jag möter har barn, jag har inga problem med att passa in, det finns stunder jag behöver vara ensam och detta skulle ge mig naturliga sådana stunder till en början. Men, det är förbi för denna gång, men i framtiden känner jag att min tolerans för ”du förstår inte för att du inte har barn” har minskat. Jag har all respekt för att andra känner så, att jag inte vet hur det är, men...

I all ärlighet - ni som har barn vet inte hur det känns att vara en kvinna i 43 år åldern utan barn, att hela tiden få frågan varför jag inte har barn. I ärlighetens namn tycker jag att en gemensam förståelse för varandras erfarenheter och att det alltid finns en punkt där vi kan förstå varandra, oavsett om vi är förälder eller inte, finns.

Klart, jag vill att mannen skall tycka att jag har det som passar in med hans liv, att det mesta stämmer, för hundra procent kan det aldrig bli - oavsett hur mycket man tror det möjligt och tur äv väl det för 100 % ger inget rum för utveckling!

Så tänker jag!