Jag överlever det,så har jag gått och sagt till mig själv, det började för någon månad sedan och jag går fortfarande runt och säger, jag överlever det här, som en påminnelse om att jag har överlevt värre. Även fast i stunden som det händer, det som är jobbigt, ja då känns det värst och som om det inte går att överleva.
Det kan vara rätt bagatell artade saker som händer, som när jag var som mest aktiv i min nätdejting, när jag fick ett nej, att de inte vill se mig igen, ja då kändes det som jag inte kommer att gå igenom det hel, att jag kommer att vara ensam för resten av livet, sorgen. Och så var jag på det igen så hände samma sak, om och om.
Jag överlevde det!
Men när det gäller ”nej tack” med dejtingen så lämnade det lite ärr, det tog ett slag att lappa ihop och komma igen. Efter det med Patrik så hade och har jag svårt att lita på mina egna känslor. På det jag lutat mig på, att jag brukar kunna läsa av situationer väl, den förmågan förrådde mig när det gäller honom, sedan dess är jag misstänksam.
Men en sak har jag lärt mig med alla upp och ner med dejtingen, jag kommer igen, jag lär mig vad som är bra för MIG, att det måste kännas rätt och inte att jag upplever att det är rätt för att jag vill så gärna.
Jag är dock misstänksam, men just nu är jag öppen för att ge tid, att vänta in, se vart hän det bär när jag släpper taget även fast jag är rädd. Och jag vacklar för det där med känslor är banne mig inte lätt!
Jag är rädd, men jag överlever det, jag släpper taget fast jag vill hålla hårt och desperat, men jag släpper taget och låter det vara.
Saken är den att jag lever på känslan - och jag överlever det!
No comments:
Post a Comment