I går hände det, det jag önskat så länge, det jag stått och hållit andan för där i kön. Han sa det, ”du vackra flicka vill du ha kvittot så du kan redovisa för din mamma vad din veckopeng går till” Oh, saliga moder, vilken underbar mening, precis när jag nästan gett upp så kom den. Målet detta år var att få en sådan komplimang från mannen i tobaksaffär i Nordstan!
Jag gick där ifrån med en rakare rygg och ett leende, för jag har nått målet! Visst jag funderade på om jag skulle utöka det målet med att få fler sådana komplimanger – men tänkte jag sedan, det skulle inte kännas lika ljuvt som denna första gång, och det är den känslan som jag vill behålla, ett tag framöver!
När man har låga dagar, ger en sådan komplimang mer än vad man tror, mer än vad han vet, det är det som är livet, i alla fall en del, att få snällhet från personer man bara möter ibland eller t.o.m. från främlingar – godhet från medmänniskor känns som en ovanlighet i vardagen för kanske är det lättare att inte se människorna runt om.
Måste erkänna att jag inte är godheten själv alla dagar, men jag håller hårt om mig själv när jag inte är riktigt på topp, när tålamodet tryter. De dagar jag lätt blir irriterad och kan morra till. Andas, säger jag till mig själv, blunda ett ögonblick, andas.
Exempel; jag ger inte tiggare pengar, som jag sagt tidigare. Jag gör det inte eftersom jag inte känner mig bekväm med det, jag ger gärna till medmänniskor som kanske behöver en 10:a i kassan eller på spårvagnen – för att de kan ge vidare. Att inte ge till tiggare ligger dock och gnager, för visst får jag dåligt samvete.
Att faktiskt stå och vänta på att de som är i spårvagnen gått ut istället för att tränga mig in med armbågar, som så ofta händer. Tänker på när jag bodde i Australien och England, då var det kö, man väntade och gick sedan in i lugn och ro. Här är det nästan som om bonden öppnar boskapstransporten och alla går ut samtidigt, bufflar runt och de blir klämda och trampade på. När jag står där utanför spårvagnen och skall in, men den som är bakom mig tränger sig in bland de som gick ut.
Även när tålamodet tryter håller jag morrningen inombords, inte agera utåt för när det då passerat behöver jag inte få dåligt samvete över dåligt uppträdande!
Att jag fick den komplimangen av tobaksaffärsägaren gjorde att beslutet att ta hand om mig själv blev grundat. Leendet kom tillbaka och en utandning skedde.
Bräcklig är jag för tillfället, fortfarande svider mina dejter i skinnet, och det känns som ett bra beslut att ta semester där ifrån under en period. Så plingade det till i min mobil så där vi 23.30 på måndag natt, det var från Joachim ”hur har du det Marie, kram Joachim”. Jag hade skickat honom ett sms för en månad sedan i desperation, ville veta vad det var jag saknade, vad DET var – men det är skönt att han inte svarade, för han kan inte ge mig ett svar.
Nej, jag har inte svarat, men vem vet vad som kan hända en dum kväll…
Men, jag håller fast mig i min komplimang, då känns allt lugnare!
No comments:
Post a Comment