Idag känns det som en bedrift att jag kom hem med allt jag skulle, för jag har glömt att ta kortet ur betalningsapparaten hos Pressbyrån, jag gick i från växel och blev ropad efter som jag inte hörde och fått en kassörska att springa efter mig med min växel, en 100-lapp. Så lämnade jag nästan matkassarna på spårvagnen och hade jag inte snubblat över dem skulle de nog rest med spårvagnen till dess slutstation eller gett någon ett par goda middagar med min mat.
Så när jag snubblade upp för mina trappor, med sandaler som likson inte ville sitta på plats, tappade jag nycklarna i golvet ett par gånger så föll jag in över min egna tröskel.
Så, det var fantastiskt att jag kom hem utan några större problem.
För att klara resten av min arbetsvecka fortsätter jag med mina eftermiddags sovstunder, läste och njöt av fläkten, ett skönt sätt för mig att vara i en bättre form att njuta av min kväll. Som att fortsätta sy på paljetter på min kofta. Glittring kommer den att bli så det sprakar om hela mig.
Givetvis en liten runda på Match.com, det finns så många olika människor där ute, och jag kan inget annat än undra hur den kvinnliga sidan ser ut. Mina ”konkurrenter” som kanske har DET jag saknar ; ) Kanske lika bra att jag inget vet om den saken!
Har en liten kontakt med de två jag börjat skriva till/med, vem vet, nu tar jag inget för givet utan tar det med en nypa ”vakta min själ”. Som jag sagt många gånger nu.
Jag har inga illusioner, jag vet precis hur jag är, och jag hoppar rakt i och hoppas på det bästa, nästan intalar det bästa, men mest hoppas jag - lika bra är det egentligen, jag är en känslomänniska och jag tycker om det fast det gör ont, väldigt ont i bland. Men tror jag hellre känner för mycket än för lite.
Så idag när jag snubblade hem efter jobbet funderade jag på hur oerhört glad jag är att jag har ett hem att gå till, en nyckel som öppnar en dörr och en säng att läsa och somna in i när det känns som bäst!
...och så är det det där med att se månen genom fönstret lysa ner på oss.
No comments:
Post a Comment